Att temat på årets bokmässa var ”yttrandefrihet” kan inte ha undgått många. Både innan, under och efter bokmässan dominerade nämligen just yttrandefriheten diskussionen i både tv och tidningar – om än i relation till en väldigt snäv och specifik grupp.

Jag talar givetvis om nazister.

Bör tidningar med nazistiska och högerextremistiska kopplingar bjudas in på mässan, frågade man sig? Ska de, som Nya Tiders chefredaktör, få definiera sig själva och sin ideologi i public service? Debatt eller intervju – vilket format kan bäst bemöta deras propagandaspridning och begränsa deras inflytande i det offentliga?

På ena sidan av debatten står de som menar att alla, oavsett åsikter, ska ha tillgång till samma rättigheter till både kommersiella och offentliga forum. På andra sidan står de som menar att nazister faktiskt inte går att debattera med eller mot. Redan när de bjuds in i en debatt, skriver både DN:s Kristina Lundquist (DN, 23/9, 2016) och Expos Daniel Poohl (Expo, 27/9, 2016), går man med på deras premisser. Jag tänker inte sticka under stol med att jag håller med de senare.

De två perspektiven förkroppsligades i veckan av SVT:s Janne Josefsson respektive programdirektören Jan Helin, som rök ihop i en av de märkligaste debatter jag någonsin har sett på SVT (Aktuellt, 28/9, 2016). (Då har jag ändå sett SVT Opinions Olof Palmlöf (15/9, 2016) på allvar jämföra en fikarörelse för afrosvenskar med den högerextrema terroristgruppen KKK.) Debatten, i vilken både programledaren Nike Nylander och Josefsson ställde Helin till svars för hans kritik (DN, 28/9, 2016) av inslaget med Nya Tiders chefredaktör, har redan har anmälts till granskningsnämnden för både opartiskhet och osaklighet.

Varför blir det inte hetsiga debatter om yttrandefrihet och demokrati när det gäller de människor som tvingas fly till Sverige för vad de uttrycker och tänker – bara för att deporteras härifrån om de inte uppfyller rätt kriterier?

Men ett av de största problemen med hela diskussionen är, så vitt jag kan se, två saker: för det första hur okritiskt vi tvingas acceptera dess underliggande frågeställning, att man är mot yttrandefriheten (och för censur) om man inte tycker att nazister ska behandlas som alla andra. För det andra, att man är för yttrandefriheten (och mot censur) om man försvarar nazisternas rätt till de utrymmen de redan har bjudits in i. Sammanfattat begränsas frågan om yttrandefrihet oerhört – till ett forum, en grupp och en typ av uttryck.

Med det menar jag självklart inte att man inte ska motarbeta eller organisera sig mot de nazister och fascister som verkar bli allt viktigare för debatten ju mer plats de erbjuds. (Nej, jag tror inte på debatt som metod vad gäller personer som regelbundet misshandlar, mordhotar och mördar sina meningsmotståndare, utan har mer tilltro till bred organisering.) Däremot är det symptomatiskt för debatten idag att vi omedelbart tvingas acceptera och förhålla oss till en problemformulering som uppenbarligen är skev. I detta fall: är du för eller emot yttrandefriheten? Är du för eller emot nazister på mässan? En sida tar stöd i Voltaire, den andra i en public service-policy om alla människors lika värde som uppenbarligen är så vag att den kan tolkas lite hursomhelst.

Varför blir det inte hetsiga debatter om yttrandefrihet och demokrati när det gäller de människor som tvingas fly till Sverige för vad de uttrycker och tänker – bara för att deporteras härifrån om de inte uppfyller rätt kriterier? Det är där frågor om yttrandefriheten bränner till; det är där den är hotad.

Eller som Nathan Hamelberg uttrycker det i Dagens ETC (2/10, 2016): vad är vi för vänster som inte diskuterar hur rätten till yttrandefrihet ”är otroligt ojämnt fördelad i samhället”? Jag sällar mig till honom och säger att vi måste bli bättre på att förskjuta och äga frågan om yttrandefriheten. Och bättre på att ifrågasätta den grund på vilken debatten förs.