Det är sant att ingenting är avgjort förrän vallokalerna har stängt i september 2018. Först då vet vi hur underlaget för en eller en annan regering ser ut. Att fokus på regeringsfrågan är så stort redan nu är egentligen inte så konstigt, men likväl sorgligt. En socialdemokratiskt ledd regering som inte tar något större ansvar för de underskott av resurser och personal som finns runt om i välfärden och en borgerlig opposition som bara återanvänder en påvisat misslyckad politik (skära ner i socialförsäkringssystemet och sänka skatterna) är en garanti för fortsatt status quo i svensk politik. Från tv-soffan upplevdes det som att partiledarna i söndagens debatt också drabbats av politisk depression och att det politiska spelet nu är det enda som kan få dem att tända till ordentligt.

Det som var intressant i partiledardebatten går att sammanfatta i ett ord: vinstfrågan. Moderaterna, som borde vara livrädda för opinionen mot vinster i välfärden som finns inom borgerligheten, är precis som alla de andra högerpartierna helt upptagna av att säga att det inte är driftsformen som är det viktiga utan resultaten och kvalitén. Dessvärre var det ingen på regeringssidan som gjorde kopplingen mellan att driftsform också är avgörande för kvalitén särskilt tydlig för tittarna.

Några som dock gör den kopplingen är de forskare som i måndags tilldelades det som slarvigt brukar kallas nobelpriset i ekonomi. Pristagarna i år är Oliver Hart och Bengt Holmström, som forskat på det som kallas för kontraktsteori. Deras forskning har bland annat visat på svårigheterna i att skriva kontrakt mellan två parter som har väldigt olika incitament, och att just *formen* också påverkar vilka incitament som gäller.

Ett börsnoterat skolföretag har som bekant inte ett kontrakt med eleverna och deras föräldrar i första hand, utan främst med sina aktieägare. Hart och Holmströms forskning visar också hur det blir dyrt och opraktiskt att upphandla samhällsservice. När ett företag med vinstintresse ska sköta en samhällsuppgift som exempelvis utbildning eller sjukvård blir det ofta detaljrika kontrakt (eftersom samhället vill styra kvalité, mängd och villkor). Dessa kontrakt blir sen dyra och resurskrävande att kontrollera. Om man å andra sidan inte vill specificera allt i kontrakten så öppnas det upp ett utrymme för den som står för driften av skolan eller sjukvården att tumma på kvalitén.

Vänstern (och arbetarrörelsen i stort) måste nu hålla än hårdare i vinstfrågan. Om några veckor kommer Ilmar Repalus stora vinstutredning och då gäller det att mata på med såväl forskning och rapporter som tydliga exempel på vad vinstläckaget gör med välfärden. Högerns lösningar, som bara handlar om ”kvalitetskrav”, har redan prövats och dessvärre skyddar de inte eleverna, de äldre i omsorgen, vårdpersonalen eller skattebetalarna från misskötsel av verksamheten och skattepengarna. Vinstintresset måste bort.