Vi pratar ofta om att vi är så aningslösa i Sverige. Ibland förklaras det med att vi kom undan andra världskriget med blotta förskräckelsen.
Därför tror vi att jihadister och nazister blir snälla om de får en fritidsgård. I själva verket har jag inte mött någon som är så aningslös.
Kanske stämmer det inte heller att ”vi” skulle ha förlorat något slags oskuld när Palme mördades. Långt tidigare hade Sverige upplevt attentatet mot Flamman, tattarkravallerna i Jönköping och Norrmalmstorgsdramat, för att nämna några traumatiska händelser.
Ändå ligger det något i talet om vår svenska aningslöshet. Men det är inte vid köksbordet, på nätet eller järnvägsstationen vi möter den. Den är på något underligt vis strukturell.

I somras berättade tv-nyheterna om larmrapporten att många skolbarn hoppar över skollunchen. Sedan handlade hela reportaget om hur skolmaten skulle göras mer aptitretande. Alla ungar kanske inte gillar torskpanetter. Engagerade och kreativa kockar intervjuades.
Självklart är det positivt att göra skolmaten så god och näringsrik som möjligt – och där är faktiskt något som blivit mycket bättre än under ”rekordåren”. Men inte ett ord i reportaget om att de som inte äter kanske är mobbade, kanske har ätstörning, kanske är på väg in i psykisk ohälsa eller att glida bort i skolk och kriminalitet. Själv var jag mobbad en period i mellanstadiet och levde ett år utan skollunch, druvsocker dövade hungern.
Det finns en politisk dimension av aningslösheten som blir skrämmande. Sverige är det enda land som tillåter vinstdrivande skolor. Ett tag hade vi sällskap av Chile, men de insåg det ohållbara i systemet.
Är det de långa åren av socialdemokratiskt välfärdsbygge som skapat denna aningslöshet? Beslutsfattarna har glömt vad som står på spel. Det påminner om den slimmade städningen på sjukhusen. Gång på gång kommer larmrapporter om mördarbakterier. För inte så länge sedan visste alla som gjorde städscheman, och även vanliga husmödrar, vad som faktiskt stod på spel. Nu börjar de multiresistenta bakterierna jaga oss, i takt med den nedrustade städningen.
2006, när Alliansen vann valet, stod riskkapitalbolagen redo att sätta tänderna i den svenska välfärden. Här vankades säkra pengar, lagstadgad, skattefinansierad verksamhet. Skar det inte i liberala hjärtan att på detta sätt sätta marknaden ur spel? I ett helt liberalt system finns inga säkra pengar.
Men det bjöd Sverige på – om av naivitet eller cynism är en gåta av existentiell dimension.
Men att det fått välfärden att blöda är ingen gåta utan en hjärtskärande realitet.