Riktiga Elsie

Elsie Johansson.
Albert Bonniers förlag.

I förordet till Riktiga Elsie skriver Elsie Johansson att det från början var tänkt att en annan författare, utifrån djupintervjuer och utdrag ur hennes verk, skulle skriva biografin om henne. Det tycks mig lite märkligt att en livs levande författare inte ska skriva sin egen biografi, och det irriterar – för det känns som att just denna författare aldrig riktigt har fått det erkännande hon förtjänar. Som tur var blev det inte så. Elsie Johansson bestämde att om någon skulle skriva den här boken så var det hon själv. Riktiga Elsie är en bok om ett liv och om ett författarskap, och den krokiga vägen dit. Johansson debuterade som författare när hon var 48 år, innan det arbetade hon på posten.

Här börjar hon djupt in i barndomsskildringen och mycket känns ingen från hennes Nancy-trilogi, som den hårda och fattiga uppväxten i norra Uppland, men långt ifrån allt är detsamma. Nancy-böckerna är inte självbiografiska, det blir tydligt här. Föräldrarna är viktiga, hon beskriver mamman som gör barnet till sin bundsförvant, på gott och ont lever de sitt eget universum, med sina egna drömmar. Pappan befinner sig långt från deras gemenskap, mamman vill inte ha honom nära, hon ville aldrig utan blev gravid och så blev det som det blev. Så är det Bruno, mannen som Elsie träffar som 17-åring och får en son tillsammans med, mannen som sedan blir sjuk och är omöjlig att leva med, vilket hon ändå gör i flera decennier.
Elsie Johansson återkommer ofta till skammen över att beskriva saker precis som de var och skriver: ”Emellanåt känns det som om jag målar skamporträtt… nu fläker jag ut väggarna! Raserar taket. Ger full insyn. Också i mina föräldrars liv, de som bodde där. Bara jag kan veta att det sker för kärleks skull. För kärleken i mig. Ilskan! Vanmakten och sorgen…”

Elsie Johansson kan vara ambivalent i förhållande till de nära relationerna, hon funderar fram och tillbaka på hur de var, hur det blev som det blev. Men i iakttagelserna över hur hon och hennes anhöriga tryckts ner av ”finare folk” är hon mycket konkret. Det är nedlåtande kommentarer om utseende och kropp, en lärare som gör sig lustig över hennes slitna hem och föräldrarnas skamligt låga löner. Hon vill inte prata om någon klassresa, inte ens om klass, det är ett ord hon avskyr. Det förvånar mig först, för det är det ordet jag skulle säga att mycket av texten handlar om. Men jag förstår. Elsie Johansson jobbar inte med förenklingar. Hon vill inte stoppas in i några fack.
Riktiga Elsie är så vidöppet skör och stark på samma gång. Flera gånger skriver Johansson om hur hon väger orden, hur viktigt det är att allt sägs helt rätt. Det märks. Språket är ofta svindlande vackert och utdragen ur hennes poesisamlingar passar in perfekt. Samtidigt är texten inte sällan humoristisk, innehåller små utrop och roliga kommentarer.

Det är något så ömsint över hur hon tecknar porträtten av sina anhöriga som gör att jag börjar gråta titt som tätt, hon är så mjuk och hänsynsfull men samtidigt så nyktert medveten. Du behöver inte vara orolig Elsie, ingen kan undgå att se att allt detta sker för kärleks skull.