Arbetarnas internationella rättighetsdomstol har beslutat att de västerländska klädbolagen ska utbetala ett engångsbelopp motsvarande 20 årslöner till de anställda i textilfabrikerna i Kambodja.
Det är en kompensation till dessa lågavlönade textilarbetare, varav en stor majoritet är kvinnor, som i så många år varit extremt utnyttjade av klädbolagen.
Ja, tänk om det var så. Men det är tvärt om. I dag finns storföretagens specialdomstolar som, utanför det normala rättssystemet, dömer om företagen ska få enorma ersättningar när demokratiskt valda regeringar inför lagar som kan medföra lägre bolagsvinster.
Det kan exempelvis handla om nya miljölagar eller minimilöner. Kanada stämdes, av storföretaget Lone Pine på 250 miljoner dollar efter att en folkomröstning i Quebec beslutat att miljökonsekvenserna av skiffergasutvinning ska utredas innan Lone Pine ges tillstånd att bryta. Eller ta storbolaget Veolia som, genom ett annat avtal, stämt den egyptiska staten efter att landet lagstiftat om höjd minimilön.

Anhängarna brukar säga att specialdomstolarna har funnits alltsedan 1950-talet. Det är sant, men de infördes ursprungligen i handelsavtal med länder som saknade fungerande rättsväsende. Och fram till år 2000 räknade man sammantaget med enbart ett 50-tal investeringstvister (ISDS- ärenden). Men åren därefter exploderade det. I mängder av nya handelsavtal hade ISDS-funktionen lagts in. I januari 2016 fanns 696 ISDS-ärenden på listan. Ofta är det oljebolag som stämmer fattiga länder för att de antagit lagar med syfte att förbättra miljö och klimat.
Breda folkrörelser i fattiga länder som vill skydda sin natur ser hur en framgång i kampen senare förvandlas till en ISDS-dom om mångmiljardbelopp som ska betalas till ett profithungrigt bolag.
Demokratiskt valda regeringar i det globala syd anser sig nu ha blivit lurade i förhandlingarna om handelsavtal, när de ser storbolagens ISDS-stämningar hopa sig i specialdomstolarna. Fackliga organisationer och miljörörelser i Europa säger också nej till specialdomstolarna som finns inbyggda i TTIP, det handelsavtal som förhandlas mellan EU och USA, och CETA-avtalet som förhandlats klart mellan EU och Kanada.

Det odemokratiska CETA-avtalet är nu inne i ett avgörande skede för beslut

De transnationella företagen dominerar vår värld. De påverkar arbetsmarknaden, miljö, klimat och allas våra liv. De agerar globalt. Och just därför måste också den globala solidariteten, mellan progressiva krafter i nord och syd, byggas starkare. För det är samma kamp. Global klasskamp.
I grunden handlar det om att de transnationella företagens ägare egentligen aldrig accepterat demokratins konsekvens. Arbetarrörelsen, i allians med andra demokrater, har genom historien i så många länder vunnit striden för att varje vuxen människa ska ha rätten att rösta i demokratiska val. Konsekvensen är att parlament, med rätt typ av majoritet, kan lagstifta för bättre miljö och förstärkt arbetsrätt.
De transnationella företagen vill ogärna ifrågasätta den parlamentariska demokratin. Förvisso har de genom historien understött många militärkupper mot progressiva regeringar. Men det blir väldigt blodigt och ger dålig publicitet. Nu har de valt nya metoder. De påverkar för att skapa formellt juridiska verktyg som undergräver demokratiska beslut. Specialdomstolarna är ett exempel.
Det odemokratiska CETA-avtalet är nu inne i ett avgörande skede för beslut. Om vi lyckas stoppa CETA här i nord, så är det en seger som också ger inspiration i syd. För kampen mot CETA hör samman med kampen för textilarbetarnas bättre villkor i Kambodja. Det är en gemensam kamp för demokrati och rättvisa, mot de transnationella företagens världsdominans.