Ju högre inkomst, längre utbildning och vitare hud en människa i Sverige har, ju större möjligheter har hon att få de ”utförare” hon föredrar. Och hennes möjligheter växer år efter år, sedan tre decennier tillbaka, jämfört med möjligheterna för den som inte har så hög inkomst eller utbildning eller vit hud.
Betänk nu att möjligheterna att välja ”utförare” styr möjligheterna att välja framtid och liv. Marknadiseringen ökar även de möjligheterna för vissa och minskar dem för andra. Men bara relativt sett. I absolut mening minskar möjligheterna att välja framtid och liv för alla.
Paradexemplet är skolan. Segregationen som kom med införandet av skolval, skolpeng och friskolor har gjort det mycket svårare för underprivilegierade barn att ta sig uppåt i utbildningssystemet. Deras möjligheter att via studier skaffa sig kvalificerade och välbetalda jobb, och därmed statistiskt sett längre och bättre liv, har minskat stort.
Men även synbart gynnade barn förlorar i slutänden. Särskilt de som ängsliga och statusmedvetna föräldrar placerar i etniskt och socialt mer eller mindre rensade friskolor. Friskolor som sparar in på lärare, bibliotek och annat för att ge vinst åt sina ägare, en vinst som föräldrarna garanterar med barnens skolpeng i utbyte mot glädjebetyg åt barnen. När barnen blir vuxna och börjar på högskolan inser de det egentliga värdet hos betygen som tog dem dit. Högskolorna tänker på ekonomin och anpassar undervisningen efter sjunkande förkunskaper hos studenterna, men kan inte skicka ut helt inkompetenta läkare och ingenjörer och psykologer i arbetslivet.
Alla i Sverige betalar priset för att skolsystemet riggats för att ge friskolorna vinst. Med en akademisk återväxt som sviktar faller Sverige som kunskapsnation. Panikartade, riktade åtgärder från regeringshåll och ett ökat fokus från testskolor för att höja resultaten just i det som PISA mäter ändrar inget i det stora hela.
Mönstret går igen i alla marknadiserade verksamheter. Sjukhus privatiseras, vårdvalet flyttar vårdresurser från fattiga till rika, gräddfiler skapas för privatförsäkrade patienter och stafettläkare tär på vårdbudgetar. Allmännyttan säljs ut under devisen ”fler ska få möjlighet att äga sin bostad”, resultatet blir ökad bostadssegregation och bostadsbrist. Apoteken blir fler i storstäderna och färre i glesbygden, bättre på kosmetika och sämre på livsviktiga mediciner. Fler elbolag och elavtal ger högre priser. SJ släpper in entreprenörer och får sämre underhåll och förseningar. Verksamheter omformas för den högkonsumerande medelklassen, men medelklassen är bara mjölkningsobjekt för banker, försäkringsbolag, finansinstitut och riskkapitalister.
Utsugning av skattemedel, ökande kostnader och ojämlikhet, social splittring. Kapitalistisk business as usual. Men det gäller att också förstå att med acceptansen av välfärdskapitalisternas användning av ”valfrihet” har en lögnkultur vunnit insteg i Sverige. Marknadiseringens ”valfrihet” är en självgående myt, som USA:s ”the American Dream”.
Möjligheterna, friheten, för människor i Sverige att skapa sig bra liv, var större innan marknadiseringen av offentliga verksamheter. Alla borgerliga ”valfrihets”-reformer som rödgröna regeringar hållit flytande har gjort det svårare, särskilt för fattiga ungar men även för alla andra, att förverkliga sina livsdrömmar. Visst ser allt fler problemens orsaker och lösningar, Reepalus vinstutredning är ett ljustecken. Men det är trettio års ökande ojämlikhet som ska rullas tillbaka, till att börja med. Marknaden måste ut ur välfärden om valfriheten ska öka!