Det gångna året har präglats av flera teman som på olika sätt har bidragit till en ökad polarisering i världen. I Europa inleddes det med ett starkt fokus på islamistisk terrorism efter attentaten i Paris i november förra året. Med bombningarna i Bryssel i mars förstärktes den dynamiken. Frankrike och Belgien har infört mer eller mindre permanenta undantagstillstånd och militariserat det offentliga rummet. Det lyckades ändå inte hindra en serie av attentat under sommaren i framförallt Frankrike och Tyskland. Bland dem stod lastbilsattentaten i Nice 14 juli och Berlin i måndags ut, som dödade 86 respektive 12 människor.
Även USA skakades av flera terrorattentat, framförallt det mot en gayklubb i Orlando, Florida i somras. I likhet med dåden i Europa var IS snabba att ta på sig skulden. Men samtidigt som IS aktivitet har spridit sig till allt fler länder i Europa, Nordamerika och Asien har terrorgruppen lidit stora förluster under året och förlorat stora delar av sitt territorium i Syrien och Irak. Slaget om Mosul fortsätter och en operation för att inta IS-fästet Raqqa har nyligen inletts.
Flyktingkris och skatteflykt
I USA har terrorismen dock överskuggats av polisens dödsskjutningar av svarta män. Under årets gång har incidenterna blivit fler och fler och i somras inträffade flera vedergällningsattacker mot poliser, bland annat i Dallas, Texas. I takt med att dödsskjutningarna fortsatt har proteströrelsen Black Lives Matter gjort sig alltmer gällande på den nationella scenen.
I skuggan av den ökande terrorismen på västerländsk mark har flyktingkrisen som dominerade förra året fortsatt. EU:s avtal med Turkiet har visserligen minskat antalet migranter som kommer till Europa. I stället har de flesta syriska, afghanska och irakiska flyktingarna fastnat i Turkiet där de tvingas leva under miserabla förhållanden. Sedan avtalet ingicks i våras har de farliga båtresorna från Nordafrika mot Europa tagit fart igen, om än på en mycket mindre skala än 2015. I år har 358 000 migranter anlänt till Europa och 4 900 har drunknat eller försvunnit.
Huvudorsaken till flyktingkrisen har dock inte förändrats: kriget i Syrien rasar alltjämt och slaget om Aleppo har utvecklats till ett av de blodigare på senare år där civila som klämts mellan rebeller och ryska bombplan fortfarande betalar det största priset.
I april fick världen för omväxlings skull en plötslig inblick i en helt annan typ av flyktingproblem när skatteflyktingarnas ljusskygga värld avslöjades i och med publiceringen av Panama-dokumenten i Süddeutsche Zeitung. Flera offentliga personer visades ha postlådeföretag i landet och Islands premiärminister tvingades under förödmjukande former att avgå. Sedan dess har en internationell kommission tillsatts för att utreda toppen på det isberg av skatteflyktsföretag som advokatbyrån Mosack Fonseca utgör.
Högerpopulismens år
Det som kom att bli det allt annat överskuggande temat är dock den auktoritära högerpopulismens framgångar. En försmak kom i maj när det högerextrema FPÖ:s kandidat Norbert Hofer var nära att vinna Österrikes presidentval. På grund av oegentligheter i valprocessen utlystes omval och i början av december lyckades de grönas Alexander Van der Bellen vinna en stor men föga betryggande seger.
Den första chocken kom i juni när britterna gick till urnorna för att rösta om huruvida landet skulle fortsätta vara en del av EU. I liberal media föreföll det otänkbart att nej-sidan skulle vinna före valdagen. Desto större blev chocken när en majoritet av befolkningen utanför de största metropolerna valde att lämna. Den främlingsfientliga skrämselpropagandan som hade kantat valrörelsen och den efterföljande hatbrottsvågen gjorde dock att all kritisk diskussion om EU och globalisering tystades. Theresa Mays och Boris Johnsons nybildade konservativa regering har sedan dess utropat sig till ”folkets” företrädare och villigt anpassat sig till Ukip:s och Nigel Farages problembeskrivning.
I Turkiet har Recep Tayyip Erdogan effektivt kunnat stärka sin makt ytterligare efter kuppförsöket den 15 juli då 270 människor dog. Sedan dess har förföljelsen och förtrycket av kurder, Gülen-anhängare, vänsteraktivister och andra oliktänkande nått nya nivåer. Tiotusentals tjänstemän har avskedats, hundratals journalister har fängslats, politiker, inklusive kurdiska HDP:s partiledare, har fängslats och i turkiska Kurdistan har situationen på mindre än ett år gått från relativ fred till öppet krig. Samtidigt förbereder Erdogan en ny grundlagsförändring som ska stärka presidentämbetet ytterligare.
Från Tyskland till Japan
I Tyskland skördade det främlingsfientliga AfD stora framgångar i flera delstatsval och ser nu ut att bli en stor kraft att räkna med framöver i tysk politik. Som en konsekvens har Angela Merkel, likt May i Storbritannien, börjat röra sig allt längre högerut med nästa års val i åtanke.
I Polen har den konservativa PiS-regeringen fortsatt attackerna mot de demokratiska institutionerna och stärkt den exekutiva makten. Försök att skriva om landets historia och att införa totalförbud mot aborter har dock lett till massiva protester från civilsamhället och flera lagförslag har dragits tillbaka.
I Filippinerna har Rodrigo Dutertes krig mot droghandeln skördat över 5 000 offer sedan han valdes till president i juni. Så sent som förra fredagen skröt han med att själv ha dödat brottslingar under sin tid som borgmästare i staden Davao.
I Indien har den ultranationalistiske premiärministern Narendra Modi infört lagar om att nationalsången ska sjungas före filmvisningar på biografer och att alla offentliga byggnader måste ha en indisk flagga. Den nationalistiska politiken har även lett till ökade spänningar med Pakistan och återkommande strider har ägt rum i det omstridda Kashmir-området.
Även i Japan har Shinzo Abes regering drivit en aggressivt nationalistisk politik. Landets roll i den officiella historieskrivningen om andra världskriget har ifrågasatts av regeringen och en grundlagsändring har återmilitariserat det sedan andra världskriget pacifistiska Japan.
Trumps revolution
Den överlägset viktigaste händelsen ägde dock rum i USA. Donald Trumps valseger i november utgör inte bara en revolution för den globala högerpopulismen, den har även kullkastat föreställningarna om vad som är politiskt möjligt i världens mäktigaste land. Återigen gick chockvågor genom den demokratiska världen. De mest chockade var dock liberaler, som de i det demokratiska partiets ledning. För vänstern var resultatet en naturlig konsekvens av den politik som förts det senaste halvseklet.
Det faktum att Trumps regering består av såväl högerextrema figurer som Stephen Bannon, som före detta bankirer på Goldman Sachs, signalerar att Wall Street sitter säkert under Trump och att det är de svagaste som kommer att få betala de mäktiga de kommande fyra åren. Men samtidigt har valrörelsen visat att den gamla liberala konsensus-politiken inte längre kan tas för given. Hillary Clintons förlust kan mycket väl vara uttrycket för en döende ideologi och utgöra inledningen på en ny epok av politisk polarisering på gott och ont.
Bernie Sanders kampanj visade att behovet av vänsterpolitik i USA är större än någonsin. Det faktum att en socialistisk kandidat nådde så långt som han gjorde i valkampanjen är egentligen en ännu större händelse än Trumps seger. Om han inte hade motarbetats aktivt av media och sitt eget partis etablissemang hade Sanders kunnat nå längre och enligt opinionsmätningarna hade han chans att vinna valet mot Donald Trump. Dock ska rädslan som till och med en moderat socialist kan injaga i kapitalets korridorer inte underskattas – där kommer en fascist alltid att föredras framför en till och med blygsam socialist.
Delsegrar för vänstern
För vänstern präglades året annars av spridda delsegrar och grusade förhoppningar. I Storbritannien blev Jeremy Corbyn återigen omvald till Labours partiledare i september med ännu större stöd än tidigare efter att ha utsatts för en hatkampanj i media och ett internt kuppförsök. Corbyns position i dag är säkrare än någonsin och han har nu chans att stöpa om Labour till ett renodlat vänsterparti. I Spanien lyckades de konservativa till slut bilda en minoritetsregering i oktober efter sju månaders regeringskris. Podemos hade chans att gå om socialdemokraterna i valet i juni men misslyckades och utgör nu den egentliga oppositionen.
I Grekland har Syriza-regeringen tvingats hantera huvudbördan av flyktingkrisen och samtidigt implementera trojkans åtstramningsprogram som den skrev under förra sommaren. Premiärminister Alexis Tsipras har försökt tillfredsställa långivarna och samtidigt skydda de mest utsatta från de värsta nedskärningarna. Ändå har Tyskland hårdnackat vägrat diskutera frågan om skuldavskrivningar.
Under hösten har den europeiska och kanadensiska vänstern lyckats föra upp det för offentligheten tidigare nästan okända frihandelsavtalet CETA på agendan. Den belgiska regionen Vallonien var nära att stoppa avtalet i november men det skrevs till sist under och väntar nu på ratificering i EU-parlamentet och medlemsländerna. Det växande motståndet har dock i praktiken satt stopp för det stora TTIP-avtalet med USA som var tänkt att antas före årsslutet.
Lagom till årsslutet vann också de amerikanska ursprungsbefolkningarna en viktig seger när oljeledningsprojektet Dakota Access Pipeline stoppades efter flera månaders blockad. Och i Afrika har flera långvariga diktatorer valt att självmant avgå efter att ha fått se sig besegrade i val, till exempel i Gambia. Det är en ny trend som väntas fortsätta under nästa år, bland annat i Angola, och som ger hopp om en ny våg av demokratisering i en annars allt mindre demokratisk värld.
