Inrikes/Kultur/Nyheter 18 januari, 2021

17 tankar om en förändrad värld

Corona-året 2020 har ställt politiken på ända. Vad kommer härnäst? Flamman har samlat 17 röster om året då marken förändrandes.

Coronavirusets framfart har – liksom alla kriser – inneburit att politiker, debattörer och teoretiker dragit fram sina käpphästar för att förklara sakernas tillstånd och vad som borde göras. Nyliberalismens död och statens återkomst har proklamerats alltsedan sammanbrottet i april. Men också socialdemokratins otillräcklighet, de revolutionäras naivitet och det internationella samfundets brist på solidaritet. Några har skrivit dödsrunor över globaliseringen, andra konstaterat att den helt enkelt går in i en ny fas. Mitt i allt har separata men sammanlänkade kriser – rasism, klimatförstöring, gigifiering – hamnat i blickfånget. Tvärsäkra utsagor om krissocialismens intåg har knappats besannats. Men en sak är säker: den politiska marken skiftade under 2020. Här är sjutton röster om hur det gått till.

NKNaomi Klein, 19 mars: ”Idéer finns redo”. Friedman, en av historiens mest extrema ekonomer, hade fel om en hel del saker, men han hade rätt om det. I kristider blir idéer som verkat omöjliga plötsligt möjliga. Men vems idéer? Rimliga och rättvisa sådana, framtagna för att hålla så många som möjligt trygga, säkra och friska? Eller grymma idéer, framtagna för att göra de overkligt rika ännu rikare medan de mest utsatta människorna lämnas i sticket? Världsekonomin möter just nu chock efter chock och dess kugghjul stannar av. (Naomi Klein, författare till ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt”. Democracy now)

DSDaniel Suhonen, 6 mars: En slags New public management-­ifiering av staten har spridit sig där man följer kvalitetsprotokoll i stället för att lösa sin uppgift. Jag lydde bara order, som man sa i andra system. Det är ljudet av denna slappa byråkrati jag hör i inslagen om coronaviruset. Politiker och statstjänstemän som likt politbyråns utsända vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 säger att det inte är någon fara. En pandemi har vi förmodligen otillräcklig kapacitet att ta hand om. Om de första dödsfallen kommer i Sverige lär vi få en debatt om statens ansvar. Då tycker jag vi ska kräva att alla Milton Friedman-entusiaster kliver fram och berättar varför vi skulle montera ner staten. (Daniel Suhonen, initiativtagare till den socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Aftonbladet)

SZSlavoj Žižek, 14 mars: Om man ovanpå allt detta lägger en ny flyktingvåg får man en perfekt storm, och jag tror att Europa är så försvagat att det inte kommer kunna reagera på ett enat vis, och det är vad jag menar när jag säger att detta ger oss en ny chans för kommunism. Självklart menar jag inte gamla skolans kommunism. Med kommunism menar jag vad Världshälsoorganisationen säger. […] Herregud, detta är ju en farlig situation. Vi borde behandla det som ett krig. Något slags europeisk koordination, kanske till och med krigsmobilisering. Det kan göras och kan till och med öka produktiviteten. Det jag menar är att det är möjligt att bevara kapitalismens goda sidor, men att genom en koordinerad statsapparat inleda en social rörelse och mobilisera. Inte bara mot coronaviruset. Det behövs också för att hantera andra ekologiska kriser, flyktingkriser, och så vidare. (Slavoj Žižek, slovensk stjärnfilosof och sociolog. The Spectator)

AgambGiorgio Agamben, 17 mars: Det som oroar mig är inte bara nuet, utan det som kommer efteråt. Liksom krigen har lämnat freden en rad olycksdigra teknologier i arv, från taggtråd till kärnkraftverk, är det mycket troligt att man även efter det sanitära nödläget kommer att försöka fortsätta de experiment som regeringarna tidigare inte lyckats förverkliga: att man stänger universitet och skolor och endast ger lektioner på nätet, att man en gång för alla upphör att förenas och samtala av politiska och kulturella skäl och endast utbyter digitala meddelanden, att det överallt är möjligt att maskinerna ersätter varje kontakt – varje smitta – mellan människorna. (Giorgio Agamben, italiensk filosof och professor i estetik)

keeKajsa Ekis Ekman, 25 april: Den spanska antologin ”Sopa de Wuhan” (Soppa från Wuhan) har samlat texter om coronakrisen av femton intellektuella från olika delar av världen, och här är det fler än Agamben som gör bort sig. Corona blir en metafor, snarare än verklig empiri. […] Filosofen Santiago Lopez Petit från Barcelona raljerar över manin att tvätta händerna, där han läser in en försvarsreaktion för att glömma krigets offer i Jemen. Även han tror som Agamben att corona är en förevändning för nyliberalismen att ”skamlöst klä sig i krigsuniform” och ”införa undantagstillstånd”. […] Om det är något en intellektuell bör göra nu är det att vänta, se – och lära sig. Studera vad som sker! Studera ekonomin, psykologin, klimatet, historien och lämna åtgärdsförslagen åt epidemiologerna. Den bästa texten i antologin är därför den nyktraste, skriven av den franske filosofen Alain Badiou. Han säger som det är: detta är en pandemi orsakad av misskötsel av djur. Den har ingenting med kapitalismen att göra. Däremot sprids den så snabbt på grund av globaliseringen. Pandemin blottlägger en paradox: global ekonomi, nationella regeringar – men det är inte troligt att den kommer att orsaka någon större förändring av samhällssystemet, tror Badiou. Starka stater och företag kommer att överleva, medan de svaga kommer att svepas bort. (Kajsa Ekis Ekman, journalist och författare. Aftonbladet)

PMPayam Moula & Martin Rynoson, 13 april: När coronapandemin nu har brutit ut blir det uppenbart att den osynliga handen inte är till särskilt mycket hjälp. I stället efterfrågas den starka staten av såväl liberala chefredaktörer som krisande företagare. Till och med Moderaternas Ulf Kristersson efterfrågar ett statligt läkemedelslager, trots att hans eget parti ledde den regering som avskaffade apotekens ansvar för läkemedelsförsörjning vid kriser. (Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratiska tidskriften Tiden. Martin Rynoson, bitr. analyschef på tankesmedjan Tiden. Debattartikel i Expressen)

JKJudith Kiros, 1 maj: Om pandemin har belyst någonting är det själva nyliberalismens grund: pratet om valfrihet döljer att den handlar om att begränsa folks val. Begränsning, exploatering och bestraffning, som när Ebba Busch försöker få svensksomaliers utsatthet för viruset att handla om integration snarare än klass, tillgång till vård och exponering i yrkeslivet. Det här är rätt tid att prata om villkoren för dem som har samhällsbärande yrken – inte bara under pandemin, men också efter. Vad innebär det att faktiskt kunna välja – vad man vill göra av sitt liv, sin tid, sin kropp? Hur skapar vi ett samhälle som vilar på den tanken? (Judith Kiros, ledarskribent i Flamman)

JYJohn Yang, 11 maj: Det finns en tydlig koppling mellan valkampanjernas retorik och attacker mot oss som grupp. […] Vi är lika oroliga över båda partier. Vi är oroliga att det blir ett rejs mot botten. (John Yang, ordförande för frivilligorganisationen Asian Americans Advancing Justice, om hur rasistiska hundvisslor mot asiater användes inför det amerikanska presidentvalet. The Intercept)

JPJohan Pries, 16 maj: Staten har alltså axlat en mycket mer offensiv roll än vi är vana vid. Men innebär detta att staten rör sig bort från en nyliberal typ av styrning? Inte alls. Hade vi till exempel sett en stat som tog över krisande företag, började planera ekonomin för att uppnå specifika sociala målsättningar, reglerade och direkt styrde över nyckelsektorer för att utnyttja begränsade resurser för det allmännas bästa, eller införde regler som innebar omfördelning av resurser, så kanske vi hade kunnat tala om ett nytt slags stat. Men det vi framför allt ser i dag är ett regn av skattepengar tänkt att hålla företag levande tills pandemin ebbar ut, med all den korruption det innebär när snabbfotade företag försöker få sig sin beskärda del av kakan. Det rör sig dels om att hålla igång företag som kan konkurrera med varandra, inom länder såväl som globalt, dels om att länder ska vara konkurrenskraftiga geopolitiskt. Båda dessa skalor är centrala för den faktiskt existerande nyliberala staten, och ofta ses de av nyliberaler som intimt sammankopplade. Så länge statens pengaregn styrs utifrån dessa principer så befinner vi oss fortfarande i en värld där nyliberala idéer är hegemoniska. Skapandet av konkurrenskraft är – trots att krispaketens ”allt åt alla företag”-politik är ett slags socialism för kapitalister – fortfarande målet, om än inte medlet. Dessa nya metoder kanske undergräver nyliberala argument om marknadens förträfflighet, men det innebär knappast slutet för den nyliberala staten. (Johan Pries, historiker och forskare vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Tidningen Brand)

jrJohan Rockström, 23 maj: I dag lever vi i en värld med bristande tillit och svaga regler för gemensam förvaltning mellan länder och regioner i världen. Det måste förändras. Kanske har globaliseringen av handel och ekonomi tillåtits utvecklas för länge enbart med fokus på att maximera BNP-tillväxt. Detta är inte att ifrågasätta globaliseringen i sig, men pekar på det faktum att vi har låtit effektivisering och optimering, som lett till monokulturer och sårbarhet, vara alltför viktiga ledord i vår utveckling. När allt är stabilt kan vi tillåta oss att bli beroende av ett fåtal aktörer på den globala marknaden. Vi kan satsa på de billigaste lösningarna även om det innebär ökad sårbarhet. När turbulensen ökar fungerar inte detta längre. Då behövs mångfald och redundans, det vill säga ett överskott av lösningar. Det kan vara något dyrare, men också starkare. (Johan Rockström, chef för The Potsdam Institute for Climate Impact Research. Svenska Dagbladet)

MA2Maneesh Arora, 5 augusti: De flesta uppger att de har besökt demonstrationer eftersom de tror på antirasism och stöttar black lives matter-rörelsen. Men många, särskilt de som aldrig tidigare deltagit i en BLM-demonstration, drogs till gatorna efter att ha farit illa av åtgärderna mot coronapandemin. På så vis har pandemin bidragit till vad statsvetarna Lara Putnam, Erica Chenoweth och Jeremy Pressman har kallat den bredaste och mest långvåriga sociala rörelsen i USA:s historia. (Maneesh Arora, biträdande professor i statsvetenskap vid Wellesley College, USA, om pandemins påverkan på Black lives matter-­protesterna. Washington Post)

AMAndreas Malm, 22 september: Socialdemokrati bygger på antagandet att vi har tiden på vår sida. Det måste finnas tid att ta av. Då kan vi röra oss långsamt mot det goda samhället, steg för steg, utan att behöva krocka direkt med klassfienden och bryta sönder dess makt; den kommer i stället rinna iväg, bit för bit. Men om katastrofen slår till, och om det är status quo som skapat katastrofen, då rivs den reformistiska kalendern sönder. Socialdemokratin står då inför ett vägval. Den kan fortsätta färdas med tiden, djupare ned i katastrofen – som den gjorde i augusti 1914 – eller så kan den bli något annat, en ny socialistisk art, som erkänner att tiden är ute och att ännu ett årtionde, eller ens ett år, av status quo inte kan tolereras. Det innebär inte att faktiskt existerande socialdemokratiska grupperingar inte har en roll att spela. De kan tvärtom vara vårt största hopp, som de har varit under de senaste åren. Inget hade varit bättre för planeten än om Jeremy Corbyn blivit brittisk premiärminister 2019 och Bernie Sanders amerikansk president 2020. […] Vad det innebär är helt enkelt att socialdemokratisk politik måste gå bortom sig själv för att, i vårt kroniska katastrofläge, hålla fast vid sitt minimimål om att alla har rätt till ett drägligt liv. Ungefär som nyliberala regeringar har gått bortom sina egna dogmer när händelser i omvärlden har pressat dem. De gradvisa förändringarnas tid är över. (Andreas Malm, humanekolog och lektor vid Lunds universitet. Ur boken Corona, climate, chronic emergency. Flammans översättning)

GBGrace Blakeley, 27 oktober: Få hade gissat att 2020 skulle bli året då vi trädde in i en ny sorts kapitalism, där banden mellan stater, banker och världens största företag blev så starka att de verkar smälta ihop. Det förra årtiondets stagnation innebar slutet för den spekulationsmani som karaktäriserade den finanskapitalistiska eran, som kollapsade av sin egen tyngd och excesser under 2008. Under pandemin har vi sett dess ersättare – statsstödd monopolkapitalism – växa fram. (Grace Blakeley, brittisk journalist och författare. Ur boken The corona crash – how the pandemic will change capitalism. Flammans översättning)

dekDavid Eklind Kloo, intervju med Flamman 20 november: När näringsministern pratade om skyddsutrustning i radio i våras frågade reportern: ”Kan man inte ålägga företag att ställa om sin produktion?” En månad tidigare hade det varit omöjligt för en reporter på SR att ställa den frågan till en näringsminister. […] Det var uppenbart att vi hade ett större behov av att producera x än y, och var tvungna att se till att det blev så. Frågan är om vi förmår att ställa om på samma sätt för att möta en mindre momentan katastrof som klimatkrisen. Men det faktum att dess effekter riskerar att bli mångdubbelt värre borde möjliggöra en diskussion om hur vi gemensamt kan ägna våra ansträngningar åt något som är meningsfullt för den enskilda individen och fördelaktigt för oss tillsammans. (David Eklind Kloo, utredare på fackliga tankesmedjan Arena idé. Intervju med Flamman)

MAMagdalena Andersson 20 december: Jag tror att det här är slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan. […] Framöver kommer vi se att det vi behöver är mer politik, mer gemensamma lösningar. Jag ser framför mig att 2020-talet blir ett decennium där efterfrågan på gemensamma lösningar och mer socialdemokratisk politik ökar. Det här är ett paradigmskifte. (Magdalena Andersson, finansminister (S). Dagens Nyheter)

SSineva Ribeiro, 30 december: Det vi ser nu är en nationell prövning av hälso- och sjukvården, det finns inte ett överskott sjuksköterskor att låna in från andra regioner eftersom de många gånger har det lika tufft. Vårdens nuvarande situation är en konsekvens av en personalpolitik som fått pågå i decennier och som lett till brist på kvalificerad personal. (Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet. Pressmeddelande)

KPKarin Pettersson, 30 december: Klass har diskuterats mycket i pandemihanteringen, och rösterna varit starka och upprörda om hur olika viruset drabbat. Det är djupt upprörande att fattiga dör i större utsträckning i pandemin. Att välfärdens fotsoldater står utan trygghet och skydd och betalar för medelklassens privilegier och själviskhet med sina kroppar. Men sanningen är ju att vi inte har skyddat de äldre i pandemin eftersom vi aldrig gör det. Vi har låtit timanställda undersköterskor riskera sin hälsa för skitlöner eftersom det alltid fungerar så. Köpcenter har fått krylla med folk medan teatrar stått tomma under pandemin eftersom vi alltid värderar kommers i stället för kultur. Så ser vårt samhälle ut. Varje dag, hela tiden. (Karin Pettersson, kulturchef, Afton­bladet)

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.