Inrikes/Kultur/Nyheter 18 januari, 2021

17 tankar om en förändrad värld

Corona-året 2020 har ställt politiken på ända. Vad kommer härnäst? Flamman har samlat 17 röster om året då marken förändrandes.

Coronavirusets framfart har – liksom alla kriser – inneburit att politiker, debattörer och teoretiker dragit fram sina käpphästar för att förklara sakernas tillstånd och vad som borde göras. Nyliberalismens död och statens återkomst har proklamerats alltsedan sammanbrottet i april. Men också socialdemokratins otillräcklighet, de revolutionäras naivitet och det internationella samfundets brist på solidaritet. Några har skrivit dödsrunor över globaliseringen, andra konstaterat att den helt enkelt går in i en ny fas. Mitt i allt har separata men sammanlänkade kriser – rasism, klimatförstöring, gigifiering – hamnat i blickfånget. Tvärsäkra utsagor om krissocialismens intåg har knappats besannats. Men en sak är säker: den politiska marken skiftade under 2020. Här är sjutton röster om hur det gått till.

NKNaomi Klein, 19 mars: ”Idéer finns redo”. Friedman, en av historiens mest extrema ekonomer, hade fel om en hel del saker, men han hade rätt om det. I kristider blir idéer som verkat omöjliga plötsligt möjliga. Men vems idéer? Rimliga och rättvisa sådana, framtagna för att hålla så många som möjligt trygga, säkra och friska? Eller grymma idéer, framtagna för att göra de overkligt rika ännu rikare medan de mest utsatta människorna lämnas i sticket? Världsekonomin möter just nu chock efter chock och dess kugghjul stannar av. (Naomi Klein, författare till ”Chockdoktrinen” och ”Det här förändrar allt”. Democracy now)

DSDaniel Suhonen, 6 mars: En slags New public management-­ifiering av staten har spridit sig där man följer kvalitetsprotokoll i stället för att lösa sin uppgift. Jag lydde bara order, som man sa i andra system. Det är ljudet av denna slappa byråkrati jag hör i inslagen om coronaviruset. Politiker och statstjänstemän som likt politbyråns utsända vid kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 säger att det inte är någon fara. En pandemi har vi förmodligen otillräcklig kapacitet att ta hand om. Om de första dödsfallen kommer i Sverige lär vi få en debatt om statens ansvar. Då tycker jag vi ska kräva att alla Milton Friedman-entusiaster kliver fram och berättar varför vi skulle montera ner staten. (Daniel Suhonen, initiativtagare till den socialdemokratiska föreningen Reformisterna. Aftonbladet)

SZSlavoj Žižek, 14 mars: Om man ovanpå allt detta lägger en ny flyktingvåg får man en perfekt storm, och jag tror att Europa är så försvagat att det inte kommer kunna reagera på ett enat vis, och det är vad jag menar när jag säger att detta ger oss en ny chans för kommunism. Självklart menar jag inte gamla skolans kommunism. Med kommunism menar jag vad Världshälsoorganisationen säger. […] Herregud, detta är ju en farlig situation. Vi borde behandla det som ett krig. Något slags europeisk koordination, kanske till och med krigsmobilisering. Det kan göras och kan till och med öka produktiviteten. Det jag menar är att det är möjligt att bevara kapitalismens goda sidor, men att genom en koordinerad statsapparat inleda en social rörelse och mobilisera. Inte bara mot coronaviruset. Det behövs också för att hantera andra ekologiska kriser, flyktingkriser, och så vidare. (Slavoj Žižek, slovensk stjärnfilosof och sociolog. The Spectator)

AgambGiorgio Agamben, 17 mars: Det som oroar mig är inte bara nuet, utan det som kommer efteråt. Liksom krigen har lämnat freden en rad olycksdigra teknologier i arv, från taggtråd till kärnkraftverk, är det mycket troligt att man även efter det sanitära nödläget kommer att försöka fortsätta de experiment som regeringarna tidigare inte lyckats förverkliga: att man stänger universitet och skolor och endast ger lektioner på nätet, att man en gång för alla upphör att förenas och samtala av politiska och kulturella skäl och endast utbyter digitala meddelanden, att det överallt är möjligt att maskinerna ersätter varje kontakt – varje smitta – mellan människorna. (Giorgio Agamben, italiensk filosof och professor i estetik)

keeKajsa Ekis Ekman, 25 april: Den spanska antologin ”Sopa de Wuhan” (Soppa från Wuhan) har samlat texter om coronakrisen av femton intellektuella från olika delar av världen, och här är det fler än Agamben som gör bort sig. Corona blir en metafor, snarare än verklig empiri. […] Filosofen Santiago Lopez Petit från Barcelona raljerar över manin att tvätta händerna, där han läser in en försvarsreaktion för att glömma krigets offer i Jemen. Även han tror som Agamben att corona är en förevändning för nyliberalismen att ”skamlöst klä sig i krigsuniform” och ”införa undantagstillstånd”. […] Om det är något en intellektuell bör göra nu är det att vänta, se – och lära sig. Studera vad som sker! Studera ekonomin, psykologin, klimatet, historien och lämna åtgärdsförslagen åt epidemiologerna. Den bästa texten i antologin är därför den nyktraste, skriven av den franske filosofen Alain Badiou. Han säger som det är: detta är en pandemi orsakad av misskötsel av djur. Den har ingenting med kapitalismen att göra. Däremot sprids den så snabbt på grund av globaliseringen. Pandemin blottlägger en paradox: global ekonomi, nationella regeringar – men det är inte troligt att den kommer att orsaka någon större förändring av samhällssystemet, tror Badiou. Starka stater och företag kommer att överleva, medan de svaga kommer att svepas bort. (Kajsa Ekis Ekman, journalist och författare. Aftonbladet)

PMPayam Moula & Martin Rynoson, 13 april: När coronapandemin nu har brutit ut blir det uppenbart att den osynliga handen inte är till särskilt mycket hjälp. I stället efterfrågas den starka staten av såväl liberala chefredaktörer som krisande företagare. Till och med Moderaternas Ulf Kristersson efterfrågar ett statligt läkemedelslager, trots att hans eget parti ledde den regering som avskaffade apotekens ansvar för läkemedelsförsörjning vid kriser. (Payam Moula, chefredaktör för socialdemokratiska tidskriften Tiden. Martin Rynoson, bitr. analyschef på tankesmedjan Tiden. Debattartikel i Expressen)

JKJudith Kiros, 1 maj: Om pandemin har belyst någonting är det själva nyliberalismens grund: pratet om valfrihet döljer att den handlar om att begränsa folks val. Begränsning, exploatering och bestraffning, som när Ebba Busch försöker få svensksomaliers utsatthet för viruset att handla om integration snarare än klass, tillgång till vård och exponering i yrkeslivet. Det här är rätt tid att prata om villkoren för dem som har samhällsbärande yrken – inte bara under pandemin, men också efter. Vad innebär det att faktiskt kunna välja – vad man vill göra av sitt liv, sin tid, sin kropp? Hur skapar vi ett samhälle som vilar på den tanken? (Judith Kiros, ledarskribent i Flamman)

JYJohn Yang, 11 maj: Det finns en tydlig koppling mellan valkampanjernas retorik och attacker mot oss som grupp. […] Vi är lika oroliga över båda partier. Vi är oroliga att det blir ett rejs mot botten. (John Yang, ordförande för frivilligorganisationen Asian Americans Advancing Justice, om hur rasistiska hundvisslor mot asiater användes inför det amerikanska presidentvalet. The Intercept)

JPJohan Pries, 16 maj: Staten har alltså axlat en mycket mer offensiv roll än vi är vana vid. Men innebär detta att staten rör sig bort från en nyliberal typ av styrning? Inte alls. Hade vi till exempel sett en stat som tog över krisande företag, började planera ekonomin för att uppnå specifika sociala målsättningar, reglerade och direkt styrde över nyckelsektorer för att utnyttja begränsade resurser för det allmännas bästa, eller införde regler som innebar omfördelning av resurser, så kanske vi hade kunnat tala om ett nytt slags stat. Men det vi framför allt ser i dag är ett regn av skattepengar tänkt att hålla företag levande tills pandemin ebbar ut, med all den korruption det innebär när snabbfotade företag försöker få sig sin beskärda del av kakan. Det rör sig dels om att hålla igång företag som kan konkurrera med varandra, inom länder såväl som globalt, dels om att länder ska vara konkurrenskraftiga geopolitiskt. Båda dessa skalor är centrala för den faktiskt existerande nyliberala staten, och ofta ses de av nyliberaler som intimt sammankopplade. Så länge statens pengaregn styrs utifrån dessa principer så befinner vi oss fortfarande i en värld där nyliberala idéer är hegemoniska. Skapandet av konkurrenskraft är – trots att krispaketens ”allt åt alla företag”-politik är ett slags socialism för kapitalister – fortfarande målet, om än inte medlet. Dessa nya metoder kanske undergräver nyliberala argument om marknadens förträfflighet, men det innebär knappast slutet för den nyliberala staten. (Johan Pries, historiker och forskare vid Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet. Tidningen Brand)

jrJohan Rockström, 23 maj: I dag lever vi i en värld med bristande tillit och svaga regler för gemensam förvaltning mellan länder och regioner i världen. Det måste förändras. Kanske har globaliseringen av handel och ekonomi tillåtits utvecklas för länge enbart med fokus på att maximera BNP-tillväxt. Detta är inte att ifrågasätta globaliseringen i sig, men pekar på det faktum att vi har låtit effektivisering och optimering, som lett till monokulturer och sårbarhet, vara alltför viktiga ledord i vår utveckling. När allt är stabilt kan vi tillåta oss att bli beroende av ett fåtal aktörer på den globala marknaden. Vi kan satsa på de billigaste lösningarna även om det innebär ökad sårbarhet. När turbulensen ökar fungerar inte detta längre. Då behövs mångfald och redundans, det vill säga ett överskott av lösningar. Det kan vara något dyrare, men också starkare. (Johan Rockström, chef för The Potsdam Institute for Climate Impact Research. Svenska Dagbladet)

MA2Maneesh Arora, 5 augusti: De flesta uppger att de har besökt demonstrationer eftersom de tror på antirasism och stöttar black lives matter-rörelsen. Men många, särskilt de som aldrig tidigare deltagit i en BLM-demonstration, drogs till gatorna efter att ha farit illa av åtgärderna mot coronapandemin. På så vis har pandemin bidragit till vad statsvetarna Lara Putnam, Erica Chenoweth och Jeremy Pressman har kallat den bredaste och mest långvåriga sociala rörelsen i USA:s historia. (Maneesh Arora, biträdande professor i statsvetenskap vid Wellesley College, USA, om pandemins påverkan på Black lives matter-­protesterna. Washington Post)

AMAndreas Malm, 22 september: Socialdemokrati bygger på antagandet att vi har tiden på vår sida. Det måste finnas tid att ta av. Då kan vi röra oss långsamt mot det goda samhället, steg för steg, utan att behöva krocka direkt med klassfienden och bryta sönder dess makt; den kommer i stället rinna iväg, bit för bit. Men om katastrofen slår till, och om det är status quo som skapat katastrofen, då rivs den reformistiska kalendern sönder. Socialdemokratin står då inför ett vägval. Den kan fortsätta färdas med tiden, djupare ned i katastrofen – som den gjorde i augusti 1914 – eller så kan den bli något annat, en ny socialistisk art, som erkänner att tiden är ute och att ännu ett årtionde, eller ens ett år, av status quo inte kan tolereras. Det innebär inte att faktiskt existerande socialdemokratiska grupperingar inte har en roll att spela. De kan tvärtom vara vårt största hopp, som de har varit under de senaste åren. Inget hade varit bättre för planeten än om Jeremy Corbyn blivit brittisk premiärminister 2019 och Bernie Sanders amerikansk president 2020. […] Vad det innebär är helt enkelt att socialdemokratisk politik måste gå bortom sig själv för att, i vårt kroniska katastrofläge, hålla fast vid sitt minimimål om att alla har rätt till ett drägligt liv. Ungefär som nyliberala regeringar har gått bortom sina egna dogmer när händelser i omvärlden har pressat dem. De gradvisa förändringarnas tid är över. (Andreas Malm, humanekolog och lektor vid Lunds universitet. Ur boken Corona, climate, chronic emergency. Flammans översättning)

GBGrace Blakeley, 27 oktober: Få hade gissat att 2020 skulle bli året då vi trädde in i en ny sorts kapitalism, där banden mellan stater, banker och världens största företag blev så starka att de verkar smälta ihop. Det förra årtiondets stagnation innebar slutet för den spekulationsmani som karaktäriserade den finanskapitalistiska eran, som kollapsade av sin egen tyngd och excesser under 2008. Under pandemin har vi sett dess ersättare – statsstödd monopolkapitalism – växa fram. (Grace Blakeley, brittisk journalist och författare. Ur boken The corona crash – how the pandemic will change capitalism. Flammans översättning)

dekDavid Eklind Kloo, intervju med Flamman 20 november: När näringsministern pratade om skyddsutrustning i radio i våras frågade reportern: ”Kan man inte ålägga företag att ställa om sin produktion?” En månad tidigare hade det varit omöjligt för en reporter på SR att ställa den frågan till en näringsminister. […] Det var uppenbart att vi hade ett större behov av att producera x än y, och var tvungna att se till att det blev så. Frågan är om vi förmår att ställa om på samma sätt för att möta en mindre momentan katastrof som klimatkrisen. Men det faktum att dess effekter riskerar att bli mångdubbelt värre borde möjliggöra en diskussion om hur vi gemensamt kan ägna våra ansträngningar åt något som är meningsfullt för den enskilda individen och fördelaktigt för oss tillsammans. (David Eklind Kloo, utredare på fackliga tankesmedjan Arena idé. Intervju med Flamman)

MAMagdalena Andersson 20 december: Jag tror att det här är slutet för den nyliberala eran som grundades under Thatcher och Reagan. […] Framöver kommer vi se att det vi behöver är mer politik, mer gemensamma lösningar. Jag ser framför mig att 2020-talet blir ett decennium där efterfrågan på gemensamma lösningar och mer socialdemokratisk politik ökar. Det här är ett paradigmskifte. (Magdalena Andersson, finansminister (S). Dagens Nyheter)

SSineva Ribeiro, 30 december: Det vi ser nu är en nationell prövning av hälso- och sjukvården, det finns inte ett överskott sjuksköterskor att låna in från andra regioner eftersom de många gånger har det lika tufft. Vårdens nuvarande situation är en konsekvens av en personalpolitik som fått pågå i decennier och som lett till brist på kvalificerad personal. (Sineva Ribeiro, ordförande i Vårdförbundet. Pressmeddelande)

KPKarin Pettersson, 30 december: Klass har diskuterats mycket i pandemihanteringen, och rösterna varit starka och upprörda om hur olika viruset drabbat. Det är djupt upprörande att fattiga dör i större utsträckning i pandemin. Att välfärdens fotsoldater står utan trygghet och skydd och betalar för medelklassens privilegier och själviskhet med sina kroppar. Men sanningen är ju att vi inte har skyddat de äldre i pandemin eftersom vi aldrig gör det. Vi har låtit timanställda undersköterskor riskera sin hälsa för skitlöner eftersom det alltid fungerar så. Köpcenter har fått krylla med folk medan teatrar stått tomma under pandemin eftersom vi alltid värderar kommers i stället för kultur. Så ser vårt samhälle ut. Varje dag, hela tiden. (Karin Pettersson, kulturchef, Afton­bladet)

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]