Amerikansk Pastoral

Regi: Ewan McGregor
Manus: John Romano
I rollerna: Ewan McGregor, Jennifer Connelly, Dakota Fanning m.fl.

Dagen efter att en person avsiktligt kört in i människomassan på en julmarknad i Tyskland går jag och ser en film om en sextonårig flicka som placerar en bomb på postkontoret i det lilla samhälle där hon bor med sina föräldrar. Amerikansk Pastoral är en filmatisering av den amerikanska författaren Philip Roths roman från 1997 med samma titel, som kom i nyutgåva på svenska tidigare i höstas. Den skotske skådespelaren Ewan McGregor har både regisserat och spelar huvudrollen Seymour ”Swede” Levov.

Swede, som fått sitt smeknamn på grund av sin längd och sitt ljusa hår, men kanske också på grund av att han besitter en slags oskyldig naivitet som förknippas med det från världskrigen förskonade Sverige, växer upp under 1900-talets första hälft. Han härstammar från judiska migranter men kommer att representera den helylle, lyckade, amerikanske drömmen på ett sätt som få i hans kvarter lyckas uppnå. Detta tills hans älskade dotter, som blivit militant anti-imperialist, placerar en bomb på postkontoret som dödar en människa och slår livet i spillror för Swede.
Amerikansk pastoral är en renodlad tragedi där olyckorna staplas på varandra, men både boken och filmen lyckas för det mesta med att hålla sig på rätt sida om det pekorala. Roth själv tycks vara ytterst medveten om den (över)tydliga allegorin och lägger den därför i full dager med (vad en kan tolka som smått ironiska) meningar som ”Dottern som slungar ut honom ur hans efterlängtade amerikanska idyll och in i allt som är dess antites och fiende, in i mot idyllens raseri, våld och desperation – in i Amerikas inneboende vansinne.”

I boken är Merry dessutom tjock, något som för en kvinna är lika förbjudet som den stora ilska hon utstrålar.

När en ser filmen och läser boken är det oundvikligt att fundera över hur mycket lättare det kan tänkas vara för en vit, västerländsk publik att relatera till och sympatisera med familjen Levovs tragedi, och ha förståelse för att Swede aldrig kan sluta älska sin dotter, än det skulle ha varit om berättelsen handlade om jihadistisk radikalisering. Å andra sidan gör Roth det utanförskap och den misstänksamhet från omgivningen som den judiska identiteten för med sig mycket tydligare än vad filmen gör. Den arga, stammande dottern med det ironiska smeknamnet Merry spränger inte bara ett postkontor utan även den tunna och mycket villkorade fernissan av acceptans som familjen Levov omgivits av så länge de fläckfritt iscensatt den vita, amerikanska medelklassdrömmen. I boken är Merry dessutom tjock, något som för en kvinna är lika förbjudet som den stora ilska hon utstrålar.

Det finns definitivt en tendens hos Roth att framställa kvinnor som hysteriska, sexualiserade och löjliga vilket bara delvis avhjälps av att de flesta manliga karaktärer åtminstone delar löjligheten. Detta till trots visar boken, och inte minst Dakota Fannings (Merry) och Jennifer Connellys (hennes mor Dawn) gestaltningar i filmen, hur både Merry och hennes mor, den före detta Miss New Jersey, är offer för just en snäv och förminskande kvinnoroll som föder både vrede och sorg.