Bara någon vecka innan Sverige­demokraternas Mattias Karlsson insjuknade i covid-19 och togs in på intensivvård hade han besökt konferensen Defining Freedom i Portugal. Det var inte bara Karlsson själv som drabbades hårt av pandemin, även hans hjärtebarn – tankesmedjan Oikos – fick en olycklig start begränsad av pandemirestriktioner. Oikos har sedan grundandet fått gå på sparlåga och deras utåtriktade aktiviteter ställts in. Konferensen Defining Freedom blev Oikos debut på den internationella konservativa arenan.

På Defining Freedom den 22–24 september i Lissabon samlades ett tjugotal konservativa organisationer och tankesmedjor. Konferensen organiserades av brittiska tankesmedjan New Direction, knuten till den europeiska partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR), i vilken Sverigedemokraterna ingår. New Directions vd Naweed Khan har en post i Oikos förtroenderåd. I uppropet för konferensen utmålades tre hot som världen står inför: risken att den globala pandemin leder till den starka statens återkomst, EU:s centralisering av makt till Bryssel samt cancel- och wokekulturen som hot mot yttrandefrihet och normer. Därför behöver det skapas en ny konservativ frihetsrörelse för att försvara traditionalistiska värderingar. Panelsamtalen ägnades åt att diskutera hur EU och den inre marknaden skulle avregleras, frihandeln stärkas och den nationella suveräniteten skulle kunna bevaras inom europasamarbetets ramar. På lördagen hölls också den årliga Margaret Thatcher-middagen, till minne av New Directions grundare. Mattias Karlsson deltog i ett panelsamtal om rörelsefrihet, migration och integration. Det var den svenska delegationens enda punkt på programmet.

Oikos har själva inte publicerat någon rapport från mötet, men Mattias Karlsson kommenterade konferensen på sin Facebooksida. Han sade att SD som under många år varit ”portförbjudna i den västerländska konservatismens finrum” nu äntligen släppts in. Karlsson tryckte på hur Internationella republikanska institutets representant från USA hade lyft fram SD som ett ”lysande exempel på hur det faktiskt är möjligt för illa sedda, problemridna, nationalkonservativa partier att under klokt och gott ledarskap lyfta sig, professionaliseras och bli regeringsdugliga”. Samarbetet mellan SD, M och KD hyllades som vägen framåt i Europa. ”Europas gamla och nya höger måste förenas i motståndet mot den samhällsförstörande, demokratiföraktande identitetspolitiska vänstern på hemmaplan och i motståndet mot Kommunist-Kinas planer på världsherravälde på det globala planet”, avslutade Karlsson sin kommentar.

New Directions konferens ger en antydan om vilken politisk linje som Oikos och Sverigedemokraterna kommer att driva inom svensk höger. Som medlemmar i ECR-gruppen har SD undertecknat Reykjavikdeklarationen, där de förbinder sig verka för frihandel, lägre skatter och öppen marknadskonkurrens. Det är en konservativ variant av nyliberalismen, som liknar den tidiga strömningen kring Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Den kan ställas mot den variant av nyliberalism som den marxistiska teoretikern Nancy Fraser kallat “progressiv nyliberalism”, som drivs av centristiska mittensamlingar och den tredje vägens socialdemokrati. I denna spricka inom nyliberalismen finns kilen Sverigedemokraterna kan tränga in med i högern. Oikos har försökt kopiera näringslivssmedjan Timbros sätt att verka, men med betydligt mindre resurser. De vill skola nästa generation unga högerintellektuella. I Timbro hålls ett sådant ledarskapsprogram för unga genom Stureakademin.

Oikos svar, Skoklosterakademin skulle ha hållits i november 2020, men fick ställas in på grund av pandemin. Inbjudna talare var den moderate debattören Rebecca Weidmo Uvell, Timbros tidigare kulturchef Lars Anders Johansson, Staffanstorps starke man, moderaten Christian Sonesson och Sölvesborgs starka kvinna, sverigedemokraten Louise Erixon, den moderata kriminalpolitiska debattören Fredrik Kärrholm, skribenten Ivar Arpi samt den brittiska nykonservativa författaren Douglas Murray. Som medarrangör till Skoklosterakademin var Konservativa förbundet, en från Sverigedemokraterna fristående studentorganisation – den mylla som Oikos ska forma den nya intellektuella generationen ur. Förbundet är i dag främst representerat i Stockholm: fem av deras åtta universitetsföreningar finns på Stockholms olika högskolor och universitet.

2010, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, förde historikern Rasmus Fleischer en diskussion om varför det var så få intellektuella i Sverigedemokraterna. ”Går det att tänka sig en framtid där Sverigedemokraterna knyter till sig intellektuella? För tillfället är det svårt. De sverigedemokrater som trots allt intresserar sig för idédebatt får blicka ut ur partiet”, konstaterade Fleischer. Nu över tio år senare har försöket att skapa ett intellektuellt skikt påbörjats och mycket riktigt försöker Oikos knyta till sig högerdebattörer och konservativa intellektuella utanför sin egen sfär. I Oikos förtroenderåd är det bara Mattias Karlsson själv som är medlem i Sverigedemokraterna.

Men projektet går knackigt. Varken Oikos ledarskapsutbildning eller bokutgivning har blivit av. Under sitt första år har de bara släppt en rapport, ”En konservativ kriminalpolitik” av idéhistorikern Tony Gustafsson. Ett rapportsläpp som passerade utan någon uppmärksamhet. Oikos enda verksamhet har varit Oikospodden, driven av Malcom Kyuyene och Arvid Hallén, som båda sitter i tankesmedjans förtroenderåd och är bekanta från den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala.

Om Oikos försöker vara den ena konservativa tentakeln in i borgerligheten, så är Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning och dess mediebolag Samtid & Framtid en annan. Sverigedemokraterna hade länge ett stöd av hela floran av så kallade alternativmedier som skapades av deras sympatisörer. I oktober 2012 skrev Avpixlats krönikör Stefan Torssell en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat”, där han beskrev alternativmedierna som Sverigedemokraternas folkrörelse. ”Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.” Alternativ­medierna öppnade nya rum för Sverige­demokraterna, men partiet hade ingen kontroll över dem.

Partiets egna mediesatsningar, som Samtiden, SD TV och sina olika podcasts, fick aldrig samma spridning som de fristående mer frispråkiga sajterna. Inte förrän i mitten av november 2020, då Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning startade youtubekanalen Riks och öppnade sin egen gigantiska studio i Ulvsunda. Om alternativmedierna drev SD:s väljare ännu längre högerut, in i radikalisering, valde Riks en annan väg: de ville nå de borgerliga partiernas väljare. Nu började de äta upp alternativmedierna och ta över deras tyckare.

Riks beskriver sig på Youtube som en konservativ nyhetsförmedling. SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein menar däremot att de inte producerar nyheter, utan håller konservativa diskussioner om nyheter. ”Med tanke på hur internet och sociala medier fungerar, så är nyheter ingen bristvara. Det kan vem som helst komma åt. […] Däremot att lära sig prata om nyheter, att få perspektiv. Hur resonerar man kring en händelse om man har en socialistisk bakgrund – då vet jag att jag kan få den om jag lyssnar på Anders Lindberg. Och motsvarande bör man få från oss, även om man tycker illa om oss så är det bra att veta vad man tycker illa om. Då kan man höra oss sitta och resonera om vår syn på saker och bilda sig sin uppfattning utifrån det”, förklarade Wallerstein när jag intervjuade honom om den nystartade kanalen vintern 2020.

Inslagen produceras i snabb takt och är korta, oftast bara några minuter, för att kunna fånga uppmärksamheten och konsumeras på mobilen när de flimrar förbi i det sociala medieflödet. De är provokativa, humoristiska och tillspetsade, efter amerikansk modell. Där finns korta humorprogram, travprogram och barnprogram. Wallerstein förklarade att de inspirerades skapa ett Fox News för Sverige, där konservativa perspektiv presenterades under lättsamma former. Riks tv-presentatörer och samtalsledare hämtades även de till stor del utanför Sverigedemokraterna: programledaren Richard Sörman kommer ursprungligen från sajten Det goda samhället, Emmie Mikaelsson och Isabelle Eriksson från partiet Medborgerlig samling och Christopher Jarnvall från konservativa Nya Wermlands-tidningen.

Riks startade samtidigt som den konservativa tidningen Bulletin. Det är intressant att jämföra de två satsningarna. Bulletin lanserades med buller och glam, medan Riks smögs ut. I Bulletin pumpades stora summor in från välbärgade finansiärer, kända konservativa ledarskribenter värvades och tidningen utlovade hög­kvalitativ journalistik, utan att ha kapacitet eller redaktionell erfarenhet att leverera det den lovade. Riks startade i det lilla, i sitt korta programformat och fick sedan, med Wallersteins ord, växa organiskt – utan att ha någon formell lansering. De experimenterade med programformer, lät det som fungerade växa och släppte det som gick dåligt. Bulletin utlovade en skarp åtskillnad mellan ”news” och ”views”, nyheter och åsikter. Riks avstod från att producera eget journalistiskt nyhets­material, utan koncentrerade sig helt på åsikter om nyheter. På ett år växte Riks på Youtube från 20 000 prenumeranter efter tre månader, och 30 000 efter fem månader till 50 000 i dag.

Även om kanalen formellt inte går ut med att det är en sverigedemokratiskt finansierad satsning, så har SD en tydligt privilegierad position i sändningarna: SD:s presskonferenser täcks och Riks reportrar får ställa de första frågorna, SD:s ledande personer är med varje vecka i programmen, kommenterar nyhetshändelser och intervjuas. Riks längre samtalsprogram, Samtal med samhället, har vigt flera avsnitt åt Mattias Karlsson och Oikos-rådets medlemmar som intervjuas på djupet om tankesmedjans verksamhet. Men Riks försöker också få in konservativa tyckare och politiker från hela högern i sina program. Moderata politiker är återkommande, medan krist­demokratiska oväntat nog lyser med sin frånvaro. När det gäller att diskutera socialdemokratin bjuds de företrädare för S in som ligger nära SD:s egen linje, såsom Widar Andersson och Stig-Björn Ljunggren. Kanalen har blivit ett medel att försöka bygga broar över till den övriga högerns väljare, för att bygga upp ett gemensamt samtal och en samsyn.

Med en egen masskanal kan nu Sverigedemokraterna gå på offensiven och slå tillbaka mot politiska utspel eller granskningar av dem. Partiledardebatten i SVT den 10 oktober följdes snabbt upp med sju inslag på Riks där miljöpartiets Per Bolunds användning av uttrycket ”blåbruna blocket” angreps. Dagarna efter gjordes sex inslag som kritiserade Expos avslöjande om en tjänsteman i SD som hade högerextrema kopplingar. Riks fokuserar på att punktmarkera enskilda debattörer och politiker, i stället för att till exempel kritisera Aftonbladet brett skriver de svarsinlägg mot specifikt Jonna Simas krönikor i tidningen. Kanalen används för att ge snabba svar, motanklagelser eller misstänkliggörande av kritik. På så vis har den blivit ett av de viktigaste redskapen i deras ”kulturkrigande”. Expo uppmärksammade den 25 september hur Oikos kunde utdela stöd till Riks, och hur denna kanal kunde göra program i vilka åsikter som skulle kunna leda till uteslutning ur partiet framförs, med Richard Sörmans artiklar och Riksprogram om demografi och det ”etniska utbytet” av den svenska befolkningen som exempel.

Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning har med Riks och Samtiden, precis som Mattias Karlsson med Oikos och Konservativa Förbundet, skapat självständiga strukturer inom partiet med stor egen handlingsfrihet. Men partiet har därigenom också externaliserat sin kulturella och ideologiska debatt, medan partiledningen ägnar sig åt de realpolitiska utspelen. Med ett parti som anser att politiken ligger nedströms om kulturen, där kulturen bryter ny mark och öppnar upp fältet åt politiken, väcks frågan: vem är det då som styr Sverigedemokraterna i dag?