2017 började med ett blodbad i Istanbul. En beväpnad person gick in på nattklubben Reina och sköt ihjäl minst 39 nyårsfirande människor. Svaret från politikerna riskerar att bli ännu mer rättsvidrig populism, skriver Zina Al-Dewany.
Vi reagerar, men det är ändå nyår! Vi reagerar, men Turkiet är ändå Europas utkant. Vi reagerar, men vi börjar bli allt för vana vid terrorrubrikerna. Vi är rädda, men det är inte längre den chockartade rädslan, utan en lågfrekvent, ständigt närvarande oro att vad som helst kan hända nu.
Men det är inte vad som helst som händer. Ur varje kaos föds politiska förslag vi aldrig skulle accepterat tidigare. Hårdare övervakning, tuffare kontroller och inskränkningar i vår frihet–för ”landets säkerhet”. I Sverige hörs fortfarande protester när kameror ska sättas upp i våra förorter där våldet eskalerar och vi är inte helt säkra på att fler beväpnade poliser är lösningen.
I Frankrike däremot, som har en en annan historia och hotbild, hör det i dag till vardagen att se tungt beväpnad militär och polis på gatorna under morgonpromenaden i Paris. I Turkiet tar president Erdogan varje chans han får för att trycka ner oppositionella och inskränka i människors frihet genom att ge allt större befogenheter till polis och rättsväsende. Allt fler fängslas som ses som fiender till hans regering och han agiterar för ett återinförande av dödsstraffet. Ju mer kaos, desto mer drastiska åtgärder.
Men var går egentligen gränsen mellan att jaga terrorister och kränka de egna medborgarna? I Sverige var den gränsen hårfin när FRA-lagen antogs. Den lag som gjorde det lagligt att bevaka all vår telefon- och datatrafik. FRA fick även ett specialtillstånd att spara känsliga personuppgifter på obegränsad tid. Men i december 2016 slog en utredning fast att lagringen har hanterats felaktigt och riskerar att hamna i fel händer. Kritiker menade att det behandlade alla som misstänkta. En del kontrade med det präktiga svaret att ”har man inget att dölja så är det väl okej”.
Men att behandla alla människor som potentiella terrorister har, förutom att strider mot våra rättsprinciper, sina nackdelar. Vi får ett samhälle där vi betraktas som misstänkta tills motsatsen bevisas. Ett samhälle som av rädsla kryper in i sitt regressiva skal och bortser från de hårt förvärvade mänskliga rättigheter vi faktiskt har. I Tyskland krävde tidningen Bild att misstänkta terrorister ska låsas in, och i Frankrike har den förre presidenten Nicolas Sarkozy krävt att alla på terrorlistan ska placeras i husarrest med elektronisk fotboja.
Det låter som populistisk smörja, men det riskerar att bli det enda svaret på terror och våld. Förhoppningsvis vågar vänstern i både Sverige och Europa stå upp mot de konservativa värden som riskerar att fästa i länder lamslagna av rädsla. Och komma ihåg, oavsett hur oroliga vi blir, att det i grunden handlar om att laga de ekonomiska sprickorna i samhället, inte att fylla dem med övervakning, skrämselpropaganda och beväpnade uniformer på gatorna.
