I förra veckan rapporterade Dagens ETC (3/1, 2017) om hur psykisk hälsa har blivit en klassfråga. Detta är dessvärre inget nytt i ett system där allt fler får söka sig till privata vårdalternativ, på grund av att den offentliga vården inte räcker till. Vårdplatserna är få och köerna för utredning och behandling är långa (som Flamman också har rapporterat om i till exempel Flamman nr 37/2016).

Går du till din vårdcentral med psykiska besvär har du tur om du via den vårdcentralen får träffa en kurator. Än mer tursam ska du vara för att få träffa en psykolog. Dessa finns dock, om än i liten mån, tillgängliga inom delar av primärvården. Behöver du träffa en specialistläkare inom psykiatrin kan du få vänta i åratal innan någon ens utreder vad du egentligen behöver hjälp med. Om du nu ens ställs i kö hos psykiatrin; i dagsläget krävs det mer eller mindre att du är uppenbart självmordsbenägen för att ens vara påtänkt för att få hjälp.
Föreskrivandet av antidepressiva mediciner ökar hela tiden medan samtalsbehandling är få förunnat – trots att merparten av forskningen säger att antidepressiva fungerar bäst eller enbart i kombination med just samtalsbehandling.

Så varför får inte de som behöver psykologhjälp? Inte beror det på brist på psykologer i alla fall. Psykologprogrammet har legat bland be mest sökta utbildningarna det senaste decenniet, och enligt fackförbundet SACO ökar antalet nyutexaminerade och yrkesverksamma psykologer stadigt.

Svaret finns snarare i ETC:s artikel. Psykologhjälp finns – för den som har möjlighet och vilja att betala för den. När den politiska viljan att betala med offentliga medel saknas, så blir det den privata möjligheten att betala som avgör. Och ju mer den offentliga vården nedmonteras och ju fler som väljer eller tvingas till privata vårdalternativ, desto mindre blir förtroendet för det gemensamma. Den politiska möjligheten till en jämlik, bra och tillgänglig vård i offentlig regi finns såklart i ett rikt land som Sverige – men var finns viljan?