Det tycks, enligt många journalister, inte råda någon skillnad mellan Trump eller Sanders, Le Pen eller Melenchon, Farage eller Corbyn. Alla är de populister, bara från höger eller vänster. Varför misslyckas man att skilja dem åt? Ord har ju en mening. På mitt modersmål, engelska, förklarar Oxford dictionary ordet populist: ”A member or adherent of a political party seeking to represent the interest of ordinary people”. Och i Svenska akademiens ordbok förklaras populism så här: ”En politisk riktning som säger sig i särskilt hög grad företräda (små)folkets intressen gentemot eliten”.
Vi kan se ”populism” på andra områden i samhället också. Det finns de som, utanför den politiska sfären, också ser det som viktigt att nå ”vanligt folk” och berika deras liv. Detta genom att dela med sig av deras kunskaper till breda folklager; som till exempel Jacques Cousteau, Carl Sagan, Stephen Hawkings och Howrad Zinn. Jag försöker inte knyta dessa personer till vänstern, även om några av dem har sin sympatier där. Men det viktiga var att dessa vetenskapsmän klev ut ur sitt elfenbenstorn och engagerade sig med den ”vanliga människan” för att intressera och skapa kunskap om naturen, fysiken och historien. Alltför ofta har tyvärr dagens vänsterpolitiker glömt bort hur man gör det.

Ord har sin mening och de hjälper oss att tolka världen ”där ute”. Det är därför viktigt i denna tid när det finns två politiska former av populistiska appeller, att göra en åtskillnad. Vad har politiker som Trump, Farage och Le Pen gemensamt? De har omvänt och övertygat stora delar av befolkningen, men de har samtidigt inte för avsikt att förbättra dessa människors liv. Detta beteende har också ett signifikativt ord: Demagogi. En demagog förklaras på engelska med orden:”A political leaderwho seeks support by appealing to popular desires and prejudices rather than by using rational argument”. Och Svenska Akademiens ordbok förklarar en demagog med orden: ”En person som för att vinna ett politiskt mål i själviska syften bearbetar och upphetsar den stora massan i synnerhet genom att vädja till dess lägre instinkter”.
Vänster borde därför använda dessa definitioner. Trump, Le Pen och Farage är inte populister; de är demagoger. Vänstern ska vara populister. Eller egentligen: är man inte populist så kan man inte heller vara vänster. En socialist är per definition också en populist. Annars blir man en till Blair, Hollande eller Clinton. Som ju inte heller är vänster.
Den politiska mittfåran är tom på idéer. Den globala ekonomin verkar oförmögen till hållbar och balanserad tillväxt, den okontrollerbara klimatförändringen tycks opåverkbar, och idén om allas lika möjligheter i samhället verkar ha dött. Men detta politiska läge är inte utan orsak. Det bekräftar det politiska mittfältets misslyckande. Och låt det stå klart att mittfältet nu rör sig högerut. Kanske inte lika snabbt här i Sverige som i andra delar av världen, men Sverige är också på väg (åt fel håll).

Det är tid för vänstern i hela världen att nu finna vägarna till den ”vanlige väljaren” och driva deras frågor, lyfta fram deras intressen. Vad kan vi lära oss av den spanska vänsterns popularitet? Vad kan vi lära av Sanders kampanj i USA? Populism fungerar. Men det handlar inte om att ”yla ut mot månen”, utan om att definiera vilka frågor som gör livet så svårt för många, och sedan precisera sitt budskap därefter. Många vänsterpartier rör sig i stället mot den politiska mittenoch försöker hitta sin variant i debatten där (till höger om sig själv). Men vad det handlar om är att  kommunicera med sin egen väljarbas, med ”vanligt folk”.
Världsekonomins problem sprider sig. Vi vet att bostadsbubblan i Kina kan spricka, det instabila italienska banksystemet kan kollapsa, de amerikanska studentlånen är en tickande bomb och uppgår nu till 1,4 biljoner dollar.
I denna tid där det saknas global ekonomisk tillväxt, med klimat- och miljöhot, massmigration, växande ojämlikhet, ett misslyckat EU och politiska krafter med ett skamlöst högerdemagogiskt budskap – då behövs en tydlig populistisk vänster mer än någonsin!