Flamman är en oberoende socialistisk tidning. Det är utgångspunkten för vår ledarredaktion och det syns också i vår nyhetsvärdering. Trots att den politiska utvecklingen är långt ifrån socialistisk och trots att det som ska vara det socialistiska partiet, Vänsterpartiet, inte alltid gör och agerar precis som vi vill, så menar vi att utvecklingen inom just detta parti är avgörande för hela vänstern. Jag vet inte hur många texter som inleds med ”Vänsterns problem är”, ”Vänsterns borde” och ”Vänster är si och så” – men få av dem handlar om just Vänsterpartiet. Det är synd, för om det är några som man kan sätta hoppet till eller åtminstone påverka i rätt riktning så torde det vara dem – eller hoppas ni andra fortfarande på sossarna?
I de här artiklarna om ”vänstern” avses ofta några tyckare och debattörer, människor som hyser en viss åsikt. Att artiklarna inte handlar om Vänsterpartiet bör ses som ett oroväckande tecken på att få människor till vänster ser så lite möjligheter i vänsterns partipolitik. Jag tror inte heller att enbart parlamentarismen är lösningen på alla problem. Det måste till fackligt arbete och organisering utanför parlamenten också. Men vänsterns parlamentariska gren skulle åtminstone kunna vara ett verktyg för förändring. Det har det här partiet nämligen varit de senaste 100 åren.

Reglerna för sagda förändring kan appliceras även på V – det krävs ett tryck underifrån för att partiet ska förändras, tycka nytt eller göra annorlunda. Det är därför Flamman öppnat upp sina debattsidor för just denna diskussion. I kommentarsfält och debattartiklar har den breda vänsterns, och Vänsterpartiets, problem och möjligheter stötts och blötts av alla som har velat delta.
Jag håller inte med om alla de hundratals kommentarer och debattartiklar som kommit in. Jag tror tillexempel inte att V ska slopa sin nuvarande syn på migrationspolitiken eller den feministiska politiken. Jag tror att den behöver vässas och inte läggas på hyllan. Men jag tycker inte heller att det är livsfarligt att den sortens åsikter kommer fram även i ett parti som Vänsterpartiet. Att avslöja och bemöta reaktionära tendenser inom vänstern är nödvändigt. Om samtidens strömningar inte skulle nå in i V skulle det vara ett tecken på något osunt och sekteristiskt. Men det ställer naturligtivs höga krav på att partiet arbetar med de rasistiska föreställningar som många av t.ex. högerns förslag baseras på och att de bemöts även internt.

Det blev som vi misstänkte; för mycket samarbetskänsla och för lite oppositions-känsla

Så hur går det då för Vänsterpartiet? Det går inte särskilt dåligt, och sett till opinionssiffrorna går det till och med bra. Men sett till de rätt goda förutsättningarna som råder och det växande behovet av att göra ännu större skillnad (som finns på grund av ett polariserat politiskt klimat, ökande klyftor och stora brister i välfärden) så borde det gå ännu bättre. De opinionsframgångar man har handlar dessvärre mest om att om att äta upp MP- och F!-väljare. Det i sin tur beror på de partiernas misstag och inte på V:s enastående förmåga. Så frågan är, hur ska V ta sig upp till nästa nivå och våga fylla det politiska tomrum där det finns plats för en handlingskraftig, vass vänster? Här kommer några tips:

1. Stärk medlemskapet och organisationen

Vänsterpartiet är organisatoriskt svagt. ”Partiet” består av de personer som i varje givet ögonblick är avlönade av det, eller ideellt engagerade i det, ingen mer. Med tanke på de rekordmånga nya medlemmarna som kommit de senaste åren, så måste ju bristen på aktivitet, över hela landet, vara något slags rekord i sämst omhändertagna medlemsökning? Självklart finns det undantag, vissa partiföreningar syns och är med och förändrar politiken lokalt. Men allt för många gör det inte. Facebook är numera en bra kommunikationskanal både till lokalmedia och till sina partikamrater, men långa Facebook-inlägg om vad man tycker om dittan eller datten förändrar och påverkar inte särskilt mycket.

2. Lämna ansvarsstrategin därhän

Vänsterpartiet gav sig in i mandatperioden med viljan att både vara ett samarbetsparti och ett oppositionsparti. Och även om vissa initiativ till att bli en mer aktiv och aggressiv opposition så har det som vi misstänkte också hänt. För mycket samarbetskänsla och för lite oppositionskänsla. Men V måste fortsätta leta efter den där vägen mellan fullblodspopulister och regeringsparti. Som min kollega Jonas Wikström skrev i en text i höstas: Framgången finns någonstans mellan vattenkammat och populist-rufsigt (i nr. 48/2016). En del av detta handlar naturligtvis om kommunikationen. Våga ta ut svängarna i varje politiskt utspel. Handlar debatten om förorten, gör utspelen i den kontexten, utan att gå med på premisserna för debatten. Politisk journalistisk driver trafik och gör att mediehusen tjänar pengar. Utnyttja det.

3. Ta ett politiskt steg åt vänster

Lyft tillexempel EU-motståndet mer, och hela tiden där det går. EU är bra som punkt eftersom V – om man ska vara cynisk – i dagsläget bara ”behövs” om S inte räcker till. Just nu upplevs S som tillräckligt pålitliga när det gäller välfärdsfrågorna, trots att vi vet att de inte är det. Då är det rätt att peka på andra skillnader. Skapa konflikt där det går! Kör hårt på frågan om det fria skolvalet, veva mer om skattepolitiken. I skattefrågorna tycker Vänsterpartiet oftast rätt, men när det bara blir en ensam DN Debatt-artikel, som i veckans utspel om skatt på aktievinster, så kommer det vara glömt i nästa vecka. Fler tydliga spår vid sidan om av vinster i välfärden och stå för vänsterperspektivet i de ”destruktiva” frågorna om brott och straff och krav- och batong-regler.