Imorgon åker jag till farmors begravning. Hon dog för en månad sedan.
Jag var på möte med en ny uppdragsgivare och väntade på att pappa skulle meddela om det var dags att åka till dödsbädden eller inte. Jag åkte inte hem innan det bar iväg. För en gångs skull var osäkerheten som frilansare en fördel. Jag kunde bara släppa allt.
På tåget mot dödsbädden sökte jag efter minnen. Hon gjorde sina sista år som städerska på posten ungefär när jag började skolan. Nu var hon 99 så för 34 år sedan var hon 65 och gick i pension. Det är få städerskor förunnat att kroppen håller så länge. Jag fick mina första frimärken till samlingen av henne. Begagnade märken som satt på papper som jag lade i blöt och försiktigt drog av och sedan torkade. En klasskamrat sa att de stämplade märkena var värdelösa.
Hon verkade trivas på posten. Tidigare hade hon varit tjänarinna, hembiträde sa man senare. Det var innan pappa föddes. 30- och 40-talet. Jag och pappa tittade igenom hennes gamla betyg. Något skavde. Det stod inget negativt i betygen men hon bytte arbetsplats varje år. Kanske skötte hon sig men vantrivdes. Hon var osäkert anställd.
När hon fyllde år senast var det stort kalas men hon klarade inte av att sitta stilla och bli serverad. Trots att hon var kraftigt senildement var det som att kroppen mindes. Muskelminne. Man sitter inte ner när det är bjudning. Van att passa upp, både på jobb och hemma. Hon började plocka undan och sa att ”personalen måste gå hem”. Lyssnade inte på förklaringarna från personalen på äldreboendet om att de fanns där för henne och inte tvärtom. Jag tänker mig att hon var så präglad av sitt liv som arbetare och kvinna att hon inte ens kunde sitta ner när hon fyllde 99 år.
Jag hann fram innan hon dog. Hon var så liten där hon låg, påminde om ett sjukt barn. Vi blev nästan för många i rummet till slut.
Hon var lätt att tycka om. Hade levt sitt liv så att barn, barnbarn och barnbarnsbarn ville ta adjö av henne, och det är väl en bra målsättning i livet.
På tåget hem tänkte jag på frimärkena igen. Att ett annat barn sa att de stämplade, använda, slitna, begagnade inte var så värdefulla. Barn är grymma, säger man ibland, men det är inte barn som bestämmer sakernas värde.
För mig hade farmors märken ett värde som inte kunde mätas i kronor och ören. Inte bara för att jag hade fått dem av henne, utan också för att de hade varit ute och rest, de hade använts och sett världen. De hade sina märken och skavanker, men det gjorde dem bara vackrare.
