Hur kommer det sig att du ville skriva om kollektivt våld och heder?
– Idén föddes efter en diskussion om hedersvåld på Facebook, utifrån fallet med Sara Abed Allis som mördades av sin bror och kusin 1996, i Umeå. Efter diskussionen gick jag ut med soporna – då kom jag på att det här kunde bli en ungdomsroman.
Hur placerar sig boken i förhållande till ditt övriga
författarskap?
– Jag har skrivit flera tonårsromaner om och med invandrarungdomar i förorter. Den här en fristående fortsättning på den förra, Onsdag kväll strax före sju (som tilldelades Spårhunden, Svenska Deckarakademins pris till årets bästa barn- och ungdomsdeckare). En av huvudpersonerna i den boken är flickans pojkvän i den här. I övrigt hänger de inte ihop, det går utmärkt att läsa den nya boken utan att ha läst den första.
Vilken research har du använt dig av?
– Jag läste allt jag kom över, bland annat hela förundersökningen i Sarafallet. Jag har också haft stor hjälp av en tjej som har egna erfarenheter av hedersförtryck. Men handlingen i boken är en fantasi, jag har plockat detaljer från flera olika fall.
Kollektivt våld och hedersproblematik är ett politiskt laddat ämne, hur ser du på hur frågan har diskuterats i Sverige?
– En del inom vänstern har haft svårt att se det speciella med hedersvåldet. Jag tror att det handlar om en rädsla för att spela rasisterna i händerna, men till exempel SD är ju inget stöd för de här ungdomarna, deras svar är ju bara att de inte ska få komma hit. De drivande i de här frågorna är ofta kvinnor som själva har rötter i den här kulturen, och de har inga som helst problem med att vara mot både rasism och hedersvåld – de är mot allt förtryck helt enkelt. Tyvärr har vänsterns svajighet medverkat till att en del av dem har vänt sig högerut.
Kan laddningen kring problematiken innebära svårigheter för en författare?
– Nej, jag berättar om ett problem jag tycker är viktigt och det finns inga hinder för det.

