Runt om i medier har det blossat upp en debatt om ”den vita arbetarklassen”, som ska ha banat väg för både Brexit och Trump. Den vita arbetarklassen sägs vara rasistisk, sexistisk, okunnig och gå klädd i mjukisbyxor. Debatten smakar illa.
Både i Storbritannien och USA finns områden präglade av generationers arbetslöshet, nedlagda industrier och nästan nedmonterade städer. Att folk som bor där inte jublar över globaliseringen är knappast förvånande. Den fria rörlighetens lönedumpning har skapat enorma problem – se bara på transportsektorns och byggsektorns haveri här hemma. Där ligger säkert en stor del av förklaringen till SD-sympatierna.
Samtidigt får vi inte glömma att det finns en stark tradition av högerextrema åsikter inom samhällets mest gynnade skikt, både här och ”over there”.
Om den ”vita arbetarklassen” i den angloamerikanska världen vet jag inte så mycket. Jag har aldrig levt utanför Sverige. Men den nedlåtande beskrivningen av dem är stötande, på samma sätt som det är stötande att klumpa ihop norrbottningar eller afrosvenskar eller bönder.
Vi inom vänstern får aldrig ge upp hoppet om människan. Vare sig vi talar om SD-sympatisörer eller kriminella eller islamister måste vi bevara hoppet att människor kan förändras. Vi måste tro på vårt budskap om rättvisa och solidaritet och möjligheten att analysera och förstå politiska skeenden. Vi måste tro på att kraften i detta faktiskt kan dra människor till sig.
Naturligtvis ska vi inte hoppas på de mest hårdföra nazisterna eller islamisterna – men alla dessa missnöjda, alla dessa som liksom vi själva genomskådat individualismen, materialismen och konsumismen, alla de, som liksom vi, längtar efter någonting annat – dem måste vi försöka vinna.
I marxistisk teori är arbetarklassen i bräschen för mänsklighetens befrielse. I Sverige har det verkligen sett ut så. Arbetarrörelsen gick i spetsen för demokratin, freden, religionsfriheten, rätten till sjukvård och utbildning. Det är dags att vi använder oss av detta stolta arv för att hitta vägen genom dagens konflikter.
Decennierna innan arbetarrörelsen bröt fram ägde de stora väckelserna rum i Sverige. De första frikyrkoförsamlingarna var de första sammanhang där arbetare och arbeterskor, drängar och pigor och fattighjon hade rösträtt. En medlem – en röst var grundläggande i frikyrkan (och är det fortfarande); och med detta följde ansvar för ett nyktert och skötsamt liv, omsorg om familj och grannar.
Denna livsstil blev också grundläggande i den tidiga arbetarrörelsen. Det första man gjorde var alltså att upprätta människan – du räknas, du kan ta ansvar, du behövs.
