2010-talet kommer gå till historien som den folkliga vredens årtionde. Folk gör uppror överallt i hela västvärlden. Vad folk gör uppror emot är antingen oklart eller varierar. Men en sak som är säker är att folk är förbannade. I USA blev resultatet Donald Trump, i Storbritannien blev det Brexit och i Frankrike kommer resultat troligtvis bli att högerextremisten Le Pen kommer gå långt i det kommande presidentvalet.
De ovanstående exemplen har många gånger haft en konservativ och nationalistisk prägel och något som vänstern har stirrat sig blind på och gjort allt för att vara antitesen till. Naturligtvis är det bra att markera mot Trumps bisarra uttalanden, Le Pens fascistoida tendenser och högerns dominans i Brexit-kampanjen.
Problemet, som jag ser det, är att vänstern, i stället för att formulera egna svar till ovanstående exempel och gå på offensiven snarare försvarar den politik som folk gör uppror mot. Exempel på detta är hur vänstern i Storbritannien tog ställning för EU, just för att högern hade för stort inflytande på anti-EU-kampanjen.
Vänstern har, enligt mig, någonstans blivit en del av den liberala hegemonin i stället för att försöka bryta den. Man lägger ner tid på symbolfrågor och tar ställning för politik som man tidigare har avfärdat just för att man vill visa sitt motstånd mot de reaktionära uttryck som delar av det folkliga missnöjet tar.
Jag tror att det behövs flera saker för att komma till rätta med den reaktionära våg och vänsterns förlamning i Europa.
1. Vi måste bli mer offensiva och sluta vara rädda för att inte bli insläppta i de politiska finrummen. I dag lägger vi ner väldigt mycket tid på att berätta allt fint vi gör tillsammans med sossarna. Jag tror att det är dumt. Fältet är öppet för en offensiv vänster.
2. Vi måste starta en tankeverkstad och en debatt inom rörelsen hur vi ska tackla framtidens utmaningar och någonstans formulera folkliga krav för att angripa den elit i samhället som folk föraktar.
3. Vänstern borde försöka knyta närmare band till fackföreningarna. Fackföreningarna är en arena som inte ska underskattas. De flesta människor är fackligt organiserade och både vänstern och facken skulle må bra av ett sådant samarbete.
4. Skit i medelklassen i storstäderna! De må tycka fina saker. De må vara humanister, men det är inte dem vi kämpar för. Vi kämpar inte för folk med rätt åsikter. Vi kämpar för kvinnor och arbetare, oavsett vad de tycker om Tintin i Kongo. Dessutom är medelklassen i storstäderna en dålig bundsförvant. De går hem och dricker sojalattes och skiter i kampen så fort det blir motigt, och så bygger man inte en stark rörelse för framtiden.
5. Vi måste bli mindre duktiga och mer taktiska. Vi är väldigt duktiga på staplar och diagram, men som jänkarna säger: ”He rather be right than president”. Det viktigaste är inte att alltid ha rätt utan att kanalisera ett missnöje och använda det till något bra, och det gör man sällan med staplar och diagram.
6. Bli tydligare i EU-frågan. EU är för många en symbol för den politiska och ekonomiska eliten i Europa, och just nu är EU-frågan aktuell. Jag är livrädd att vi ska få en brittisk situation i Sverige, där vänstern lämnar Walk Over i EU-frågan. Jag tycker att vi måste bli tydligare i vårt principiella motstånd mot alla former av överstatlighet och visa på socialistiska alternativ. Då ger vi både eurokraterna och fascisterna en rak vänster som får dem att se stjärnor.
