Jag bor i en kranskommun till Stockholm. Ganska nyligen ändrades mitt liv på flera olika plan. Ett nytt jobb gjorde att jag gärna ville flytta för att kapa pendlingstiderna. Ett nytt förhållande fick mig att fundera på ett större boende på sikt. Jag visste egentligen hur hyresmarknaden såg ut, men närde ändå ett litet hopp. Självklart inte om en lägenhet innanför tullarna eller ens i en attraktiv närförort. Herregud nej. Men en trea som inte låg längst ut på tunnelbanelinjen, var det en utopi efter åtta år i Stockholms bostadskö? Det var det, insåg jag ganska snart. Det skulle krävas upp till dubbla kötiden för de lägenheter jag var intresserad av.
Det kan tyckas gnälligt att klaga över bristen på hyresrätter när man har en trygg bostadssituation. Det går ingen nöd på mig alls. Men jag menar att mina bostadsbekymmer hänger ihop med ett större problem. Någonstans i en förort finns en billig tvåa, perfekt för någon som just fått sitt första jobb. Men dit kommer ingen att flytta på ett bra tag. Där bor nämligen jag. Jag skulle egentligen ha möjlighet att flytta till en större lägenhet, men sådana hyresrätter finns inte tillgängliga.

Bostadsbristen skapar proppar överallt. Människor klamrar sig fast vid förstahandskontrakt till varje pris. Jag känner till sambopar där den ena parten har hyrt ut sin gamla lägenhet i andra hand, eller till och med betalat dubbla hyror i åratal. Om kärleken tar slut har de i alla fall sett till att inte bli bostadslösa. Att det skulle gå att få tag på en ny bostad vågar de inte lita på. 30 nånting-människor med barn klämmer in sig orimligt länge i lägenheter som fungerade bra när de var ensamstående, men som nu blivit alldeles för trånga. Andra skuldsätter sig upp över öronen för att kunna köpa en vettig bostad. Och det är vi som har det ”bra”.
Bland de som drabbas värst återfinns unga som inte kan flytta hemifrån. De som sover på kompisars soffor. Andrahandshyresgästerna som hänvisas till ockerhyror efter att hyreslagen luckrats upp (att hyra ett rum som inneboende i min hemkommun kostar numera nästan lika mycket som min lägenhet i allmännyttan). De som tvingas bo två familjer i en trerummare.

Mellan åren 2007 och 2014 ombildades runt 26 000 hyresrätter i Stockholms allmännytta till bostadsrätter. Även om ombildningshysterin har stoppats och det på sina håll byggs nya hyresrätter är det inte tillräckligt. Det behövs fler hyresrätter av alla dess slag. Både små och billiga bostäder, men också större lägenheter till rimliga hyror. Vid sidan av det krävs ett utökat renoveringsstöd för att människor inte ska tvingas flytta när hyresbestånd renoveras.
Hyresrätten är en suverän boendeform, låt oss vara rädda om den.