Vad är felet med vänstern? Frågan stirrar på mig ifrån min mobilskärm, letar efter svar. Mitt älskade vänsterparti som jag genom åren lärt mig både älska, och om inte hata så åtminstone ställa mig högst kritisk till. Partiet som vill så mycket, men inte riktigt lyckas få med sig massorna. Vänsterpartiet i dag har problem med ledarskap, där bieffekten blir en problematisk partikultur. Det är viktigt att i detta skede skilja på formellt samt informellt ledarskap, där den senare inte nödvändigtvis har någon formell makt alls men däremot lyckas få med sig massorna. I ett perfekt scenario innehas dessa roller av samma person. Vänsterpartiet har en vald formell ledare, med en uppsjö av informella ledare ute i lokalorganisationerna. Dessa är många gånger vita äldre män, som varit medlemmar i partiet länge, har ett stort lokalt stöd samt är många gånger väldigt kompetenta. Utvecklingen av Vänsterpartiet har sedan deras medlemsansökan förändrats, precis som omvärlden runt dem. Problemet ligger i att dessa individer håller hårt i de värderingar och frågor som var aktuella när de gick med, och argumenterar för samma saker som var aktuella på den tiden. Som om alla år av utveckling passerat förbi obemärkt utanför fönstret. Den formella ledaren kan i detta skede prata om feministiska värderingar, om utveckling och vikten av en intersektionell analys med förhoppningen om att detta ska vandra vidare nedåt i partiet. Och visst anordnas det feministiska grundkurser, möten och så vidare med hög uppslutning av de redan frälsta. De informella ledarna syns sällan till, i stället anses dessa frågor vara sekundära och något som kommer lösa sig av sig självt i ett klasslöst samhälle. Klasskampen kommer alltid först.

I ett land där lagom är bäst och konflikträdslan ligger som en matta, bör Vänsterpartiet slå vakt om sin vana att våga vara obekväma

Ett ledarskap kräver följare, och problematiken blir uppenbar när många i lokalorganisationerna inte primärt lyder under det formella ledarskapet. Detta får extra tyngd i en tid då antalet aktiva i politiska organisationer sjunker. Partikulturen ute i landet riskerar därmed att i hög grad skapas och upprätthållas av ett fåtal långtids-aktiva som på många sätt skiljer sig från den utveckling som skett i partiet på riksnivå. Det faktum att många lokalavdelningar har svårt att rekrytera unga, och framför allt unga människor som inte är cis-män är alltså föga förvånande. För egen del har jag dragits mellan kärleken till vad partiet står för i teorin, och hur nedbrytande det är att se hur detta praktiseras på många ställen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte både en och två gånger funderat på att lämna partiet till fördel för Feministiskt initiativ. Jag skulle också ljuga om jag sa att jag var den första som hade tänkt den tanken. Den initiala frågan ”vad är felet med vänstern?” bör leda fram till någon form av slutsats. Mitt bidrag. Och svaret blir, som så många gånger tidigare i historien, organisering. Det handlar om att få med alla på samma tåg, eller åtminstone få alla att sträva i samma riktning. Det handlar om att organisera på ett sätt så att det formella ledarskapet får genomslag även ute i landet, hos de som möter väljarna där. Det krävs att partiet skakas om lite för att dammet ska lossna från lokalpolitiken. I ett land där lagom är bäst och konflikträdslan ligger som en matta, bör Vänsterpartiet slå vakt om sin vana att våga vara obekväma. Även om det innebär att dra in även de maktfulla äldre männen ute i lokalföreningarna till detta århundrade. För om lokalorganisationerna inte tror på den politik som kommer uppifrån, hur kan det då förväntas att väljarna ska kunna göra det?