Genom att hänvisa till det så kallade ”sjukpenningtalet” påstår både regeringens och Alliansens företrädare att vi fått en ohållbar utveckling i sjukförsäkringen, men så är det inte menar Bo Jangenäs. Sjukförsäkringen ska inte styra över hur många som är sjuka – att sätta tak för ersättningar som styrs av rättighetslagstiftning är en logisk omöjlighet.
Sjukpenningtalet anger antalet sjukpenningdagar per försäkrad och år och är nu drygt tio. Talet har ökat från rekordlåg nivå 2009. Men sjukpenningtalet ger inte ens halva bilden. Det finns i huvudsak två former av ersättningar inom sjukförsäkringen: sjukpenning och sjukersättning. När en ersättningsform minskat kan det bero på att den andra ökat. Så har det varit under många år. Sett över perioden 2006-2016 har antalet personer som nybeviljats sjukersättning minskat dramatiskt, från 42 000 till 9 000 per år. Kostnaderna för båda ersättningsformerna har minskat med mer än en fjärdedel.
Regeringen styr sina myndigheter med årliga regleringsbrev. Direktiven till Försäkringskassan förklarar pågående ohämmade jakt på sjuka. Kassan ska enligt regeringen se till att sjukfrånvaron ”hålls på en stabil och låg nivå”. Man frågar sig hur det går till när kassan ska begränsa sjukdomar! Regleringsbrevet anger också att kassan ska ”… verka för att sjukpenningtalet i december 2020 inte överstiger 9,0 dagar. Samtidigt ska antalet nybeviljade sjukersättningar inte överstiga 18 000 i genomsnitt per år under 2017-2020. Skillnaden i sjukpenningtal mellan män och kvinnor ska också minska.”
Att sätta tak för ersättningar i en sjukförsäkring som styrs av rättighetslagstiftning är en logisk omöjlighet. Det är självfallet sjukdomarna som avgör. Regeringens tak på nybeviljade sjukersättningar har ändå redan halverats av Försäkringskassan, vilket är mycket anmärkningsvärt. I stället har alltså sjukpenningtalet ökat, vilket påpekats i kassans egna rapporter.
Minskad skillnad i sjukpenningtal mellan män och kvinnor kan bara åstadkommas genom att männens sjukpenningtal ökar eller kvinnornas minskar. Det som nu sker är bland annat att långvariga sjukpenningfall, främst bland kvinnor med psykiatriska diagnoser, stoppas av Försäkringskassan. Män och kvinnor behandlas olika. De som orkar överklaga till Förvaltningsdomstolen får uppseendeväckande ofta rätt. Det handlar i många fall om rena rättsövergrepp mot de sjuka, där Försäkringskassans beslut om avslag fattats utan något som helst medicinskt eller annat sakunderlag. Man bara säger nej.
Sjukförsäkringen finansieras genom arbetsgivaravgiften. Det gäller också a-kassan och arbetsskadeförsäkringen. Välfärdsförsäkringarnas finansieringsbas brandskattades grovt av alliansregeringen och det har blivit bestående efter regeringsskiftet – försäkringarnas andel av vad arbetsgivaravgiften finansierar har nästan halverats den senaste tioårsperioden. Det motsvarar enorma belopp som tagits från försäkringarna för att betala skattesänkningarna. Sjuka och arbetslösa har fått stå för kalaset och får fortfarande, skamligt nog, även betala högre skatt på sina ersättningar än vad som gäller andra inkomster.
Brandskattningen av välfärdsförsäkringarna består. Det går ju enligt S/MP-regeringen inte – som Löfven brukar meddela – att ta tillbaka pengar till staten som folk redan har i fickan. Eftersom statlig inkomstskatt (52 miljarder kr 2015) är mindre än utgifterna för jobbskatteavdrag och rut/rot (125 miljarder kr) kan ökade utgifter för försäkringarna inte längre betalas med den enda betydelsefulla källan för statlig inkomstskatt, arbetsgivaravgiften (491 miljarder kr 2015).
Kris i sjukförsäkringen? Ja, för de sjuka.
