Mordet på en 23-årig man mitt på Möllevången, söndagskvällen den 12 februari fick kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh att bjuda ner inrikesminister Anders Ygeman till en ”samling för ett tryggare Malmö”. Våldet, knarkhandeln och den svarta marknaden, som utomstående verkar uppfatta som synonyma med Malmö, ska bekämpas till varje pris enligt Ygeman och framför allt genom konsumentmakt. ”Går man och klipper sig för 50 kronor eller drar man en lina kokain på helgen så göder man brottsligheten”.
Han är inte ensam om enkla slutsatser och fingerpekande. Det billiga Möllan i ”smältdegeln” Malmö är något som stadens företrädare själva förhåller sig dubbelt till. Å ena sidan är problemet dessa hipsters som fyllekäkar billig falafel och därmed ”göder brottsligheten”, å andra sidan är det just den unga befolkningen med sin kultur och ”mångfald” man använder sig av i all sin egen marknadsföring av staden. Stjernfeldt Jammeh är en av dem som hamnar i skottgluggen i Lars Åbergs Framtidsstaden – om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? Åberg beskriver ett Malmö som det alltid talas om i motstridiga bilder: ”Kunskapsstaden” Malmö och det segregerade, svarta, kriminella Malmö. Det skulle kunna vara en intressant studie, men boken är full av skönhetsfläckar.
Åbergs strövtåg genom hembygden kantas av stenkastande barn, kriminella gäng och religiösa fanatiker och samtidigt står genuscertifierade bibliotekarier lugnt bredvid och suddar i Tintin-albumen. Det nya, degenererade Malmö ställs mot hans egna extremt idealiserade minnen av barndomsstaden som – filtrerad genom Jacques Werup – med sina ”oeldade lägenheter utan varmvatten och toalett” inte heller verkar ha varit särskilt munter för alla.
Det är självgott ibland, som när Åberg tänker på sitt eget ungdomsengagemang: ”vi var icke-kommersiella, ett ord som i dag kan framstå som fullständigt overkligt”. Det är obegripligt ibland, som när han upprörs över att det kommunala bostadsbolaget även städar på Seved: ”Varför inte de boende? Det är ju förmodligen de som har skräpat ner.” Han pekar förvisso ut det korporativistiska Malmö med sina sosse-, fack- och byggpampar och deras brandfiltskonsensus som förgiftat staden i decennier, men spårar även problemen av i dag till videovåldet, eftersom ”övergrepp, verkliga och underhållningsfiktiva, påverkar rimligen människan, gör någonting med henne, får henne till sist att acceptera”. Om ambitionen verkligen är att illustrera hur Malmö utgör en pionjärstad för resten av Sveriges utveckling, hade det varit hjälpsamt med ett mer underbyggt resonemang. Nu får vi i stället bara ännu ett bidrag till det slappa fingerpekandet och enkla slutsatserna.
