– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.
Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Jag tycker det är fint. Jag har till och med hittat en egen cell, säger hennes styrelsekollega Matilda Regell och skrattar.
Området runt fängelset är lummigt, närmast idylliskt. Intill ligger en skola och en fotbollsplan. Den taggtråd som brukade pryda murarna runt anstalten är sedan länge nedplockad.
Anstalten invigdes 1914, och fungerade som fängelse i 101 år innan de sista fångarna lämnade anstalten för nästan på pricken tio år sedan. Nedläggningen kom efter många år av kritik mot förhållandena på anstalten, bland annat från Justitieombudsmannen. Sandra Qvarfordt berättar att cellerna var sex kvadratmeter stora och saknade avlopp.
Efter nedläggningen såldes fastigheten av Kriminalvården till det kommunala bostadsbolaget MKB för drygt 50 miljoner kronor. Planen var att bygga om fängelset till 250 hyreslägenheter, men sedan dess har den stått tom.
Frågan är bara hur länge till. Nu vill nämligen Backa kåken köpa fastigheten – och omvandla den till ett centrum för social, kulturell och kreativ verksamhet.
– Det började som en galen idé under ett besök i Hamburg, berättar Sandra Qvarfordt.
Hon och några andra, bland annat kassören Nils Phillips, reste dit hösten 2023 för att av sig självbesöka föreningen Fux, som köpt upp en gammal militärkasern. I den stora tegelbyggnaden finns allt från ett vandrarhem till ett konstgalleri, som alla hyr lokaler för en blygsam summa i den gemensamt ägda byggnaden.
– Vi funderade på var i Malmö man skulle kunna göra något liknande, och kom på att det fanns ett tomt fängelse i stan.
Hon menar att ett föreningsdrivet hus har flera fördelar – först och främst att det är omöjligt för en ägare att sälja för profit. Dessutom återinvesteras eventuell vinst i verksamheten, och hyrorna kan hållas låga.
– Man slipper få en chockhöjning varje januari, säger Sandra Qvarfordt.
De samlade till ett möte i Kirseberg för att se hur intresset såg ut för att köpa anstalten.
– Vi hade väntat oss 30 pers som mest, men det kom mer än dubbelt så många, säger Matilda Regell, medlem i föreningens styrelse.
Hon berättar att mottagandet av initiativet har varit kluvet: många har varit glada och stöttande, medan andra ifrågasatt möjligheten i att samla ihop tillräckliga resurser för att köpa den stora anläggningen.
– När det här började för lite mer än ett år sedan var det mycket ”haha, ni är knäppa, det här kommer aldrig gå”.
– Men nu ser man att det händer något med de här personerna. Nu börjar till och med de som var pessimistiska få hopp om att det kanske kan hända något.
För några veckor sedan meddelade MKB att man vill sälja av fastigheten. Anledningarna är flera: det har på kort tid blivit betydligt dyrare att bygga, hyrorna skulle bli för höga och det har visat sig svårare än man trott att bygga om den kulturhistoriskt viktiga byggnaden.
– Vi känner inte till några konkurrenter, säger kassören Nils Phillips.
Han är även medlem i Röstånga tillsammans, en förening som driver ett fastighetsbolag på den lilla västskånska orten. Sedan 2011 har de förvärvat ett flertal fastigheter, bland annat Röstångas gamla stationshus som i dag huserar en bar och en restaurang.
Även Backa kåken vill nu starta ett fastighetsbolag, där föreningen äger 51 procent av aktierna. Efter två veckor har de sålt 150 aktier och samlat in runt 100 000 kronor.
– Det är fortfarande en bit kvar till 50 miljoner, konstaterar Nils Phillips.
Ännu har ingen värdering av fastigheten offentliggjorts, även om MKB uppger att värdet sjunkit något sedan köpet. För att ha råd vill föreningen kombinera insamlingen och aktieförsäljningen med olika lån, ”som det brukar vara vid fastighetsaffärer”.
Efter två veckor har de sålt 150 aktier och samlat in runt 100 000 kronor.
Men en potentiell konkurrent har dykt upp. Under senare år har det talats om platsbrist inom kriminalvården. I februari 2024 blev krisen så allvarlig att myndigheten gick upp i stabsläge. I ett mejl till Flamman skriver myndighetens pressekreterare Monica Bergström att situationen är ”fortsatt ansträngd”:
”Kriminalvården har ett stort behov av nya platser för häktes- och anstaltsverksamhet”, skriver hon.
Vissa har föreslagit att Kirseberg åter borde bli fängelse, för att lösa krisen. Monica Bergström säger till Flamman att myndigheten inte kommer att köpa tillbaka fängelset, av anledningen att Kriminalvården inte längre äger några egna fastigheter.
På frågan om det skulle vara intressant för myndigheten att hyra in sig hos en eventuell privat köpare av Kirsebergsanstalten skriver presstjänsten att det är en hypotetisk situation, men att ”om frågan skulle bli aktuell så kommer den att utredas”.
Sandra Qvarfordt säger att möjligheten att byggnaden åter blir ett fängelse är något ”man så klart tänkt på”.
– Att det ska öppna igen är inte något vi vill, säger hon till Flamman.
– Det är en annan grej om det hade varit ett aktivt fängelse som fungerat bra, men nu är det ett som stått tomt på grund av dåliga levnadsförhållanden, säger Matilda Regell.
Efter besöket på direktörsvillan beger vi oss till Kirsebergs samlingspunkt, krogen Mässingshornet. Där anordnar föreningen ett öppet möte, följt av ett ”fängslande quiz”. Det är en ljuvlig försommarkväll, och runt ett långbord har ett tjugotal personer samlats över skummande ölglas och gyllene tallrikar med pommes frites.
I en skål ligger knappar med texterna ”Jag backar kåken” och ”Vi tar inga fångar”.
Andreas Johansson (bilden), 38, har bott i Kirseberg i 15 år. Han märkte inte av fängelseverksamheten när den var i gång, och beskriver Backa kåken som ett ”kul initiativ för lokalsamhället”.
– Jag vet inte om något liknande gjorts innan, säger han till Flamman.
Han är med i två band, som spelar psykedelisk rock och thrash metal. I dag repar de nere på den gamla industrigatan Norra Gränges, som sedan några årtionden också är hem åt flera kreativa verksamheter. Han säger till Flamman att han vill se replokaler och ateljéer i det gamla fängelset.
Vad tror du att det skulle tillföra området?
– Det är redan ett roligt område, där jag trivs väldigt bra. Men det hade gett mer liv till det.
Malmös hyresgäster har under de senaste åren råkat ut för flera stora hyreshöjningar. Jag frågar om han är rädd för att en kulturell mötesplats i det gamla fängelset skulle få hyrorna att gå upp. Andreas Johansson rycker på axlarna.
– Det gör de väl oavsett.
På stolen bredvid honom sitter Bea (bilden), 22. Hon flyttade nyligen till Malmö och bor i Rosengård.
– Jag har inte ens sett själva huset, men ville komma hit och höra mer. Det låter jättefett.
Hennes kompis Rebecka (bilden), 30, vill gärna se studior och verkstäder för kultur och konst. Bea håller med.
– Jag vill se något som finns som en resurs, där folk kan göra saker utan att behöva betala pengar. Det finns många där ute som har idéer på saker de vill göra.
Strax innan quizet ska börja dyker Radde, krogägaren, upp vid bordet. Han säger att han tidigare var skeptisk till idén om att köpa fängelset, men har börjat ändra sig.
– Bara en galning kan ge sig in i något sådant här. Men till sist kan det nog bli verklighet, säger han.
Han är för jäktad för en intervju – steker burgare, serverar panerad fisk och hämtar tomma ölglas. Men när solen sjunkit ned bakom tegelhusen dyker han upp igen vid bordet.
– Jag har börjat tro starkt på det här. När man är många blir det lättare.
Flamman har sökt MKB.