Jag satt i lobbyn på Hotel Havanna Libre i Havanna på Kuba. Det var varmt, fuktigt och härligt trots att det var i januari. In genom entrén kommer ett gäng resliga, stiliga uniformsklädda militärer ledda av en man med ett bekant ansikte. En av männen tittade på mig så att han missade pelaren framför sig. Han gick rakt in i den så att han tappade skärmmössan. Alla skrattade och mannen med det bekanta utseendet  lyfte armen i en hälsning till mig. Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
– Vem var det? frågade jag en kvinna i lobbyn.
– Salvador Allende (Chiles dåvarande president), svarade hon leende.
Det var år 1972 och jag var 30 år och visste inte så mycket om revolutionen – mer än att jag ville ha den. Jag ville ha den för att den skulle se till att alla – oberoende av pengar och makt – skulle ha det lika bra. Jag ville ha den för att den såg kvinnorna och gjorde oss jämbördiga med männen.  Jag ville ha den för att alla människor skulle vara jämlika och lika mycket värda oavsett kön, sexuell identitet, klass, etnicitet och ålder. Revolutionen  gav mig hopp om en bättre värld med en  jämlik samhällsorganisation. En värld som jag ville leva i och som jag ville att mina barn skulle växa upp i.

Nu var jag där,  mitt i revolutionens öga. Jag mådde bra och den kubanska son-musiken smög sig in i blodet. Jag gick efter kajen där de höga vågorna skvätte upp och blötte ner den lilla flickan på väg hem från skolan. Hon, som alla andra barn på Kuba, fick tack vare revolutionen lära sig att läsa och skriva i det land där spädbarnsdödligheten är lägre än den är i det kapitalistiska USA.  Med detta och mycket annat åkte jag hem och jag visste att revolutionen är möjlig.
Och nu sitter jag här, 45 år senare och undrar vad som hände, vart tog revolutionen vägen? Varför  blev vägen mot segern så smal att så många trampade fel och föll bort? Varför är inte Vänsterpartiet större än någonsin tidigare? Varför går missnöjda socialdemokrater till SD i stället för till Vänsterpartiet? Det är som att vi förutsätter  att arbetarklassen ska rösta på oss.  Samtidigt visar det sig att SD är det näst största partiet bland LO-medlemmarna. Vänsterpartiet kommer först på fjärde plats.
När jag engagerade mig i Vänsterpartiet, 20 år efter mitt besök på Kuba, var det för att välfärden hade urholkats rejält under Carl Bildts styre. Vänsterpartiet var det enda alternativet för mig som ensamstående trebarnsmamma i ett låglöneyrke. Jag ville kämpa för mina barns möjligheter.

I dag är välfärden privatiserad och våra skattemedel går direkt i kapitalisternas stinna fickor. Bankerna och finanseliten är de som styr, klasskillnaderna blir allt större och vi borde  vara högst uppe på barrikaderna och kämpa för att varenda unge, varenda pensionär, varenda människa i Sverige ska slippa oroa sig för om man ska kunna sätta mat på bordet eller var man ska sova någonstans i natt. Vi måste se människor som människor och inte enbart som statistik eller kostnader i en budget. Vi måste se att det är finanseliten mot alla andra.
Det är nu det är läge för revolution. Det är dags för ”en fullständig omdaning av vårt politiska, ekonomiska och eller sociala system” som Wikipedia definierar en revolution.
Vi är så rädda för att bli utpekade som diktaturkramare av den liberala pressen att vi inte ens vågar stå för att revolutionen på Kuba var en klassrevolution på samma sätt som den franska och ryska var det. Vi har lyft fram alla våra lik ur garderoberna, vi har pudlat och rullat runt i sörjan oavsett vad den liberala pressen och dess företrädare säger.
Det är nu det är dags att gå framåt. Eller som Fidel Castro uttryckte det: ”Revolution är inte ett steg till vänster eller höger. Det är ett steg framåt.”