Tänk tanken att den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson tar en massa strider internt i S: Motsätter sig traditionella socialdemokratiska idéer om stora investeringar och lånefinansierade reformer – och hon vinner striden. Några månader senare lämnar hon socialdemokratin och ställer upp med ett nytt parti i valrörelsen som heter ”Framåt Marsch!”. Hon lämnar efter sig ett sargat och än mer förvirrat parti. Med en EU-fundamentalistisk linje och en fördel av att vara ”ny” på den mediala scenen vinner hon storstadsväljare från Centerpartiet och nygamla moderater som inte är emot EU – men också socialdemokrater som ser sig själva som vinnare. Den svenska modellen ska inte avvecklas, den ska vara ett av många verktyg menar hon.

Ungefär så har den franske presidentkandidaten Emmanuel Macron tagit sig från att ha varit en avhoppad minister i Hollandes socialdeomokratiska regering, till att bli en av två kandidater som den andra omgången av presidentvalet i maj står mellan. Han har ingen parlamentarisk bas och inget parti bakom sig. Men bredvid en sargad och feg socialdemokrati och ett högerparti som allt mer blivit en mesig kopia av det nationalistiska högerpartiet Front National så framstår denna mittenkandidat som reellt alternativ – trots att det med honom kommer fortsätta precis som förr.

Vänsterkandidaten, Jean-Luc Mélenchon kom på delad tredjeplats med högerkandidaten Fillon och är den ende av de utslagna kandidaterna som inte vill säga till sina väljare att rösta på Macron. Det är inte så konstigt. Det är ju Macrons politik som lett till den ökande polariseringen och missnöjet som gör att Front National vuxit så mycket. 

I en tid då väljarna inte längre vill ha mer av samma politik, och därför sviker de traditionella partierna, så finns det två vägar att gå. Antingen kan man på riktigt omvärdera politiken och tänka på nya lösningar eller så kan man föreslå mer av samma; avregleringar, skattesänkningar och åtstramningspolitik – men i en ny form.

Antingen kan man på riktigt omvärdera politiken och tänka på nya lösningar eller så kan man föreslå mer av samma; avregleringar, skattesänkningar och åtstramningspolitik – men i en ny form.

Det vi ser nu är hur kandidater från etablissemanget paketerar om sig och klär ut sig. Det är obehagligt och smaklöst. De som sitter på den reella makten, vill framstå som att de inte gör det och sedan komma ännu närmre den. Macron var den som i presidentvalskampanjen pratade mest om förändring – men politiskt är han den minst förändringsbenägna. Här finns paralleller att dra till Barack Obama och Justin Trudeau – välklädda, karismatiska och unga. I ord radikala och progressiva (i ordets allra vidaste bemärkelse) men helt och hållet trogna det rådande systemet och dess status quo-inriktning.

Som tur är vädrar också de som vågar och vill något annat morgonluft. Även om Jean-Luc Mélenchon inte nådde ända fram var hans rörelse för det okuvade Frankrike bara början på något nytt, visionärt och hoppfullt. Valet mellan Macron och Marine LePen är inte svårt, men surt. Parlamentsvalet i juni kommer att bli desto lättare: En ny vänster som vill och vågar, kommer nå stora framgångar.