The Handmaid’s Tale är inte bara årets tv-serie sett till tajming och medial uppmärksamhet; efter att ha sett det lysande pilotavsnittet är jag så spänd att jag går i cirklar runt i rummet.

Serien skildrar Gilead, ett framtida, totalitärt, teokratiskt USA där feminismens framgångar har rullats tillbaka och människor lever i en samhällspyramid som har drag både av 1600-talets puritanism och gamla testamentet. Huvudpersonen, med slavnamnet Offred, tillhör den kast i samhället som har besparats ett liv i arbetsläger för att i stället bistå de styrande klasserna som surrogatmamma.

I samband med att serien släpptes uppstod dock viss kontrovers efter att några av dess skådespelare inte ville tala om serien i termer av feminism, utan i stället framhöll seriens ”allmänmänsklighet”. Snabbt började en konspirationsteori cirkulera som handlade om att producenterna har lagt munkavle på skådespelarna för att inte skrämma bort tittare.

En troligare förklaring finns sannolikt i hur författaren till den litterära förlagan, Margaret Atwood, genomgående brukar tala om feminism i relation till sina verk. Till exempel har Atwood raljerat kring att varje gång författare skriver utifrån en kvinnas perspektiv så kallas det för feminism. Hon har även uttryckt skepsis inför att hennes böcker ofta blir lästa genom “uncritical feminist enthusiasms”. Liksom de flesta postmoderna författare är Atwood ovillig att etikettera sina böcker ideologiskt eller begränsa deras mening till en enda. Men det finns också något strategiskt i hennes förhållningssätt som tycks handla om vad Atwood önskar sig av feminismen: dels att den inte ska betraktas som ett särintresse, dels att den inte ska definieras utifrån en rad dogmer eller vissa subkulturella förtecken. Men dessa, till synes okontroversiella, utgångspunkter är i dag inte riktigt så självklara som de en gång var.

2017, liksom 1985 när boken först kom ut, är kvinnors mänskliga rättigheter under attack – Atwood har uppgivit att hon i romanen inte har infogat ett enda element som inte har förekommit någon gång förut i människans historia. Samtidigt upplever vi en feminism som aldrig har varit så individ- och konsumtionsfokuserad som nu. I vår tid kapitaliserar alla från kändisar till globala klädkedjor på den ultrahippa feminismen. Jag kan inte låta bli att känna att kritiken mot skådespelarna i serien och deras förment bristande feminism mest handlar om hur deras uttalanden är i osynk med det senare.