Det skulle löna sig att arbeta. Ändå har allt fler svårt att få lönen att räcka. Lina Stenbergs nya bok visar var en vilsen feminism borde börja: hos arbetarkvinnorna som håller samhället i gång.
”Arbetande fattiga” är ett uttryck som inte ligger bra i en svensk mun. ”Working poor” säger man i stället och tänker på en sydstatare med dålig tandhälsa, som tar ett extrapass i bingohallen efter hemtjänstarbetet. I Sverige har vi tack och lov en välfärdsstat som skyddar oss. Visst har det blivit svårare att vara bidragstagare här, men arbetande fattiga – nej vet du vad!
Egentligen borde det inte komma som någon överraskning att detta inte gäller längre. I flera årtionden har nationalekonomer, politiker och tankesmedjeapparatjiks tjatat om ”sänkta trösklar på arbetsmarknaden” och att ”det ska löna sig att arbeta”. Nog har vi vetat att detta bara är ett mera woke sätt att säga det som den mera råbarkade, merkantilistiska ekonomen Bernard Mandeville uttryckte 1723: ”Ett lands största rikedom är en stor fattig befolkning.”
Trots att Sverige aktivt försökt skapa arbetande fattiga sedan alliansregeringens dagar har ingen större undersökning gjorts av hur framgångsrikt det har varit. Fram till nu. I Skylla oss själva har journalisten och utredaren Lina Stenberg sammanställt specialbeställd SCB-statistik och fackliga rapporter. Och se där: andelen arbetande fattiga har nästan tredubblats sedan år 2000 – från 2,5 till 7 procent 2024. Grattis Sverige!
Lika lite som tonårsutvisningarna är ett olycksfall i politiken är den arbetande fattigdomen det.
Stenberg konstaterar att den arbetande fattigdomen inte uppkommit naturligt ur den svenska lönemodellen utan genom minskade arbetstimmar, flexiblare arbetsvillkor och försvagade fackföreningar. Politiska förändringar alltså! Mandeville hade varit stolt.
Allra hårdast drabbas arbetarkvinnorna. Vad ganska få känner till är att Sverige har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Fyra av de fem lägst betalda yrkena är tydligt kvinnodominerade. Kvinnor har dubbelt så höga sjuktal som män, arbetarkvinnor fyra gånger så många sjukdagar än tjänstemannamän. Tittar man på deltidsarbetet inom kvinnodominerade arbetaryrken är siffrorna fullkomligt skräckinjagande. 50 procent av alla undersköterskor jobbar deltid. 52 procent av barnskötarna. Och bland butikssäljarna är det hela 72 procent.
Att vara arbetande fattig är att befinna sig inuti ett slags tröstlöshetsmaskin. Per automatik får du ett till jobb på fritiden: att sicksacka mellan reor, promenera långa sträckor när du tvingas välja bort busskortet. Att lappa och laga barnkläder som egentligen borde slängas.
Det kanske mest upprörande är att arbetande fattiga förväntas klara vardagen som alla andra och bära bördan i tystnad. Här har en stor kulturförändring skett. Bara under min barndom på 80- och 90-talen hörde man fortfarande folk kalla sig ”fattiga”. Det gör ingen längre. ”Vi har inte råd” är ett uttryck som numera reserverats för inköp av bostadsrätter.
Det är ingen raketforskning hur man får bort den arbetande fattigdomen. Stenberg listar ett par saker: arbetsmarknadens parter måste satsa på att höja lönerna i kvinnodominerade arbetaryrken. Ofrivilliga deltider måste bort. Arbetstidsförkortning i kvinnodominerade yrken – Island har visat att det går. Bra vore också om vi skapade en nationell handlingsplan för att ta itu med detta elände, där lönekartläggning och lönetransparens är viktiga delar.
Men först måste vi inse att detta inte är någon ”bugg i systemet”. Lika lite som tonårsutvisningarna är ett olycksfall i politiken är den arbetande fattigdomen det. Mandevilles politik lever i undertexten i regleringsbrev och skattepropositioner. Och här skulle den feministiska rörelsen kunna hjälpa till att blåsa liv i frågan – och samtidigt själv få nytt liv.
Det senaste decenniet har feminismen förvandlats till en ganska uddlös ideologi med en representationskritik som känns allt mindre relevant. Men här finns en monumental orättvisa som inte bara kräver jämlikhet – utan samhällsförändring.
Själv tror jag att feminismen för att över huvud taget överleva måste handla om arbetarkvinnorna och sänkt arbetstid – om att förändra samhället nedifrån och upp. Det vore, för att citera en annan bok av Stenberg, ”feminism på riktigt”.
