Våren är en tid då politiker och tjänstemän över hela Sverige sliter med budgetarbete, framtidsvisioner, skattenivåer, inskränkningar, praktiska möjligheter och samvete. Det får till följd att det görs väldigt mycket bra verksamhet inom kommunernas- landstings och regioners områden, men än mer finns att göra.
I många fall beslutar man om nästkommande års budget med innevarande års budget (inte med vare sig verkligt eller ekonomiskt resultat) som grund. Men om grundregeln är, vilket är vanligt, att skattesatsen ska vara oförändrad kommer man osviktligt till ett dåligt resultat för verksamheten, medan ekonomin självklart klarar sig. Jag vill därför uppmana ansvariga politiker (och tjänstemän) att sätta verksamhetsnyttan framför skattesats och ekonomisk stramhet i budgetarbetet.

Det är till exempel sällsynt, jag tror inte ens att det förekommer, att alla skolbarn i en kommun är klara för gymnasiet efter nio år i skolan. Det har de, och deras föräldrar, rätt att kräva (Skollagen, kapitel 3). Kommunerna kräver ju med lagen i ryggen att barnen ska komma till skolan (och sorteras upp inför det ekonomiska vuxenlivet).
Det är heller inte vanligt att alla vård-och omsorgsbehövande får ett bra liv. Tristess på äldreboende, social nöd och psykiska problem bland framförallt barn och unga är svåra, ibland oöverstigliga, problem som ofta inte får sin lösning på grund av budgetnit.
Läkare, sjuksköterskor och andra vårdkategorier slutar på grund av hård belastning och dåliga anställningsvillkor vilket innebär att framförallt primärvården men också lasarettsvården haltar.

Det är svårt att betrakta de egoistiska skälen till att hålla en så låg skattenivå som möjligt som rimliga. När den årliga utlandssemestern, fina bilar, hög bostadsstandard och en avancerad fritid för skattebetalarna sätts före en kommunal-, landstings- och regionverksamhet som mest skulle gynna de sjuka och de som betalar låg eller ingen skatt alls (som till exempel barn) känns det bara fel.
Jag vill därför uppmana ansvariga politiker i kommun- och regionstyrelser, nämnder, arbetsutskott, beredningar och fullmäktige att tänka mer på verksamheten och dess verkliga resultat än låg skattenivå. Sverige är ett rikt land och det är ändå verksamheten som är det viktigaste.
Det var för att motverka ekonomiskt tänkande och kommersiella krafter som kommunallagen en gång tvingades fram. På den tiden var Sverige inte ett rikt land. Alltför många berättelser från gamla tider förtäljer om svält, tiggeri, fattiggårdar och barnauktioner. Ett tänkande som borde höra till förgången tid.

Tristess på äldreboende, social nöd och psykiska problem bland barn och unga är svåra, ibland oöverstigliga, problem som ofta inte får sin lösning på grund av budgetnit

Det sättet att se på fattigdom, ålder och sjukdom bröts av modiga politiker som satte människovärde och framtidstro före ekonomi. Men tyvärr är det gamla ekonomiska tänkandet i politiken på väg tillbaka med New Public Management (NPM) som ledstjärna. NPM är ett sätt att leda verksamheter som gjort intåg i gemensamma verksamheter sen några decennier tillbaka, med ekonomiskt tänkande inspirerat från näringslivet där konkurrens, ständiga effektiviseringar, ekonomiskt överskott och vinstdriv används som riktmärken.

Det är hög tid att överge det sättet att tänka i kommun-, landstings- och regionsammanhang och se till att bedriva en mycket god verksamhet istället. En generös gemensam sektor är en tillgång för alla och en rikedom för den fattige.
Släpp verksamheterna loss, det är vår (framtid det gäller)!