Anders Nordström skriver i en insändare till Flamman (nr. 19/2017) om det faktum att Vänsterpartiet tämligen obemärkt gick med på den överenskommelse finansminister Magdalena Andersson slöt med övriga oppositionen: De offentliga finanserna ska visa överskott. Att Flammans ledarsida tyckte det var ett mycket olyckligt och felaktigt beslut kan inte vara någon hemlighet, för vi instämmer fullt ut med Nordströms kritik.

Att anpassa sig till åtstramningspolitiken leder ner till avgrunden – där råder det inte brist på exempel. Socialdemokratiska partier som valt att gå på status-quo-linjen vinner inte längre några val. Utrymmet för att skriva om spelreglerna, eller för att högljutt hävda att spelet är riggat och att vi borde spela något annat finns och tas nu inte av något parti eller organisation. Det är tragiskt.

Vad Vänsterpartiet tycker är inte jag rätt person att svara för. Men om jag får gissa så tror jag att man gick med på överenskommelsen, dels för att det ger ett litet men ändå större utrymme för en aktiv finanspolitik. Dessutom tror jag att man hellre tar striden med Socialdemokraterna om att börja beskatta de kapitalägare som i dagsläget bidrar allra minst till det gemensamma. Att driva lånefinansierade reformer är bra, men att tydligt peka på vilka det är som borde bidra mer skapar också en medvetenhet om de reella maktförhållandena i samhället. Detta kan vara den långsiktiga strategin. Flammans ledarsida menar att man verkligen kan göra båda.

Det finns pengar och det går att bryta mot EU:s budgetlagar. Men då måste man åtminstone försöka skriva om reglerna.