Utvecklingen i Turkiet innehåller många av de ingredienser som finns med även i recepten för högerreaktionär utveckling i andra västländer. Även i Turkiet ser vi en storslagen myt om återfödelse och modernisering (alla dessa länder som ska bli ”great again”) som påstås stå inför hotet av minoriteters krav, förstelnad byråkrati, invandrare och kulturmarxismens vänsterspöke. Turkiets president Erdoğan försöker bygga en klasskoalition på småborgerskapets vilja till ordning och stabilitet tillsammans med långsiktiga nationella satsningar där statliga företag ska utgöra grund för långsiktiga moderniseringsprojekt som dammar och vägar. Maktbalansen i Turkiet, där statsapparaten och militären varit relativ autonoma från parlamentariska skiftningar, har haft en konserverande verkan på politiska reformer. Militären har vid fyra tillfällen genom historien aktivt och öppet ändrat den parlamentariska sammansättningen, genom påtryckningar eller direkta kupper. Även Erdoğan började sin politiska bana med att avsättas från sin borgmästarpost, förbjudas att ägna sig åt politik och sedermera fängslas för att ha läst en dikt som kritiserade det dåvarande styret. När AKP kom till makten 2002 upphävdes det förbudet och Erdoğan har därefter successivt klättrat till den yttersta toppen i Turkiet, men har hela tiden tvingats förhålla sig till de andra maktfraktionerna i Turkiet.

Under de senaste åren har Erdoğan lyckats öka sin personliga makt och för varje steg har hans och AKP:s liberala fernissa skalats bort och framför oss står nu en alltmer totalitär despot. Det prokurdiska HDP nådde framgångar i parlamentsvalet i juni 2015, då de trots omfattande repression och våldsamma angrepp lyckades ta sig över den extremt höga spärren på 10 procent och för en tid tycktes en progressiv utveckling möjlig. Erdoğan svarade genom att kalla till nyval och under tiden återstarta kriget mot den kurdiska självständighetsrörelsen. I nyvalet i november samma år förhindrades HDP att bedriva någon valrörelse överhuvudtaget, varpå deras röstsiffror föll från 13,12 procent till 10.76 procent. Året därpå skedde ett misslyckat försök till statskupp som snabbt slogs ned av militären. Detaljerna kring kuppförsöket är oklara men i efterdyningarna gavs Erdoğan carte blanche att fängsla all opposition, såväl lärare som akademiker och kritiska journalister. Tusentals medlemmar av HDP sitter nu fängslade, inklusive partiledarna Yüksekdağ och Demirtaş samt Diyarbakirs populära borgmästare Kışanak och hennes medordförande Anli.

Fängslingarna är de senaste i raden av angrepp på HDP:s möjligheter att driva en progressiv politik för en fredlig lösning, och i förlängningen därmed ett angrepp på de demokratiska reformer HDP kommit att stå för – där ex. feminism och ekologi har väldigt framträdande roller.
Denna snabba historieskrivning för oss fram till konstitutionsomröstningen för några veckor sedan där resten av Europa i stort sett passivt såg på när Erdoğan – med alla kritiska röster i fängelse och trots anklagelser om valfusk – tog flera steg mot ett allt starkare grepp om makten. Presidentvalet och parlamentsvalet ska i framtiden äga rum samma dag och om partiledaren för det starkaste partiet även tar hem presidentvalet kommer såväl den styrande som den lagstiftande makten att ligga hos samma person.

Utvecklingen i Turkiet innehåller många av de ingredienser som finns med även i recepten för högerreaktionär utveckling i andra västländer

En person som genom sitt inflytande över kriget i Syrien och sitt flyktingavtal med EU sitter på en central maktposition i stora delar av världens utveckling. Det är en mörk tid som väntar oss om vi inte sluter upp bakom den progressiva oppositionen. I detta läge är det särskilt oroande att Erdoğan så effektivt låtit skrämma bort det internationella stödet till oppositionen. Genom att fängsla journalister och ge öppet eller fördolt stöd till en mängd olika mörka krafter har Turkiet blivit ett land där den inhemska oppositionen inte tillåts verka och det internationella stödet av olika skäl inte vågar sluta upp. Erdoğans hetsjakt på alla kritiska röster visar dock samtidigt på hans svaghet. Hans politiska projekt är instabilt och han måste fortsätta föra ett lågintensivt krig för att upprätthålla mobiliseringen. Det är också värt att notera att trots valfusk och ensidig mediebevakning valde nästan hälften av befolkningen att rösta nej till den nya konstitutionen. Det finns en öppning att reagera, innan den nya regimen och repressionen blivit vardag och det är en möjlighet som vänstern måste ta – och även den svenska vänstern måste finnas där för att ge vårt bidrag. Den kurdiska rörelsen är inte bara ett hinder för Erdoğans maktanspråk utan även en symbol för en rörelse mot fördjupad demokrati med delade ledarskap, demokratiska råd och pluralism.

Som socialister är det inte första gången vi stått inför tyranniskt motstånd och även om det är naturligt att bli rädd kan vi inte låta det hindra oss.  Vi kan inte heller tro att vår egen värld blir trygg om vi avstår från att stödja på plats. Den utveckling som nu sker i Turkiet påverkar Sverige redan nu, och som en del av en allmän reaktionär utveckling kommer läget i världen att bli än värre om vi inte sluter upp bakom de som bjuder motstånd.
Internationell solidaritet är inte bara uttalanden och namninsamlingar – även om de är nog så viktiga – utan måste nu innebära att inte låta Erdoğan göra Turkiet till ett stort fängelse för våra kamrater utan att någon ingriper.