Enligt den tyske sociologen Wolfgang Streeck är kapitalismen döende (How will capitalism end? Verso Books, 2016). Det är inte ett resultat av hård socialistisk kamp, utan har att göra med kapitalismens tendens att undergräva den mark den står på. Idag, menar Streeck, lider de kapitalistiska ekonomierna av minskad tillväxt, hög ojämlikhet och stigande skulder – och trenden ser inte ut att kunna brytas. Kapitalismen, menar alltså Streeck, ”kommer att dö av en överdos av sig själv”.

Eftersom kapitalet inte kan regleras på internationell nivå anser Streeck, som den EU-motståndare han är, att vi måste återgå till staten som den arena på vilken kampen mot kapitalet kan spelas ut. Oavsett vad man tycker om det argumentet är Streecks slutsats uppenbar: om kapitalismen faller är det på grund av just kapitalismen. Vad händer sedan? Det förblir oklart. Men kanske är det dags för vänstern att inleda en seriös diskussion om hur och när kapitalismen kommer att dö, och vad vi då ska göra.

Efter finanskrisen blev det uppenbart för de flesta att kapitalismen egentligen är ett instabilt och osäkert system. Det är beroende av återkommande, oundvikliga kriser för sin överlevnad, och kostnaderna får folket och staten bära. Det liberala argumentet om att systemet har bidragit till en bättre, mer jämlik värld faller så fort man tittar närmare på siffrorna: som Jason Hickel påpekar i The Guardian (8/4, 2017) har ojämlikheten mellan länder ”ökat enormt de senaste tvåhundra åren”. Han lägger till att amerikaner i år 2000 var ”nio gånger rikare än latinamerikaner, sjuttiotvå gånger rikare än afrikaner söder om Sahara och åttio gånger rikare än sydasiater”.

Till detta kan vi lägga till kapitalismens oförmåga att hantera klimathotet. I förlängningen, och trots den kollektiva förnekelse vi uppmuntras att delta i, är nämligen kapitalismen helt oförenlig med de klimatmål vi måste följa. Evig tillväxt är oförenlig med ändliga resurser; här finns ingen kompromiss.

Hur mår egentligen demokratin mitt i allt detta? Makten över ekonomin har förflyttats från folkets händer till banker och institutioner vars mål sägs överensstämma med våra.

Och hur mår egentligen demokratin mitt i allt detta? Makten över ekonomin har förflyttats från folkets händer till banker och institutioner vars mål sägs överensstämma med våra. Se bara på Spanien och Grekland, som i princip helt fråntogs makten att säga nej till sparpaketen de tvingades på (och särskilt Grekland fick höra att de ekonomiska problemen orsakades av en lat, okunnig befolkning). Den makt vi har över ekonomin – och genom ekonomin våra liv, folkhälsan och planetens framtid – har urholkats. Små justeringar är allt vi får rösta för eller emot. Och i allt detta kommer fascismen med löften om en framtid som placerar den vita, manliga arbetaren i centrum, samtidigt som migrantarbetare och arbetare som rasifieras inte ens har missnöjespartier att vända sig till.

Kapitalismen har en förmåga att överleva sina kriser. Enligt Streeck måste vi dock se dess fall som någonting som sker gradvis – vi behöver inte komma fram till exakt vad vi vill se i dess ställe, inte anta att systemets död ska utropas i någon riksdag eller på ett torg. Det handlar alltså om entropi, inte revolution.

Men som ett vänsterpolitiskt, snarare än teoretiskt, projekt är det viktigt att visualisera en framtid i vilken systemet tjänar oss. Annars går man underförstått med på att makten, under kapitalismens långsamma förfall, är och förblir i kapitalistklassens händer medan jordens resurser sinar och arbetare ställs mot arbetare. Därför måste vi ställa (och faktiskt börja besvara) frågor om hur en eventuell framtid kan se ut. Hur kan ett socialistiskt samarbete mellan stater fungera i Europa? Bör det gå genom eller runt och mot EU? Kan nya teknologiska uppfinningar frigöra oss istället för att ställa oss mot varandra? Hur kan demokratin komma närmare människor istället för längre från?

I och med ovanstående text gör Judith Kiros en efterlängtad come-back på Flammans ledarsida och hon kommer framöver att skriva en text i månaden.