TV- ankaret Geula Even fick i direktsändning veta, och meddela, att nyhetsprogrammet hon jobbar för skulle läggas ned efter 49 år. Det är en liten del i nedläggningen av all public service i Israel. Parlamentet har nämligen röstat igenom en reform som innebär att landets public service-bolag (flera TV-kanaler och radiostationer) ska läggas ner. Istället är det ett nytt bolag som ska ta över, men det nya bolaget har ingen nyhetsavdelning – än. Den ska nämligen tillsättas av en särskild kommitté ledd av en domare.
Den 15 maj kom beskedet att nedläggningen tillfälligt stoppats. Detta på grund av ett överklagande på initiativ av det israeliska arbetarpartiet. Beslutet om nedläggning följdes av hård kritik och stora protester från landets journalister. I Israel har premiärminister Benjamin Netanyahu länge strypt journalisters yttrandefrihet och tystat kritik av hans regering. Att lägga ner en av de granskande krafterna blev ett naturligt nästa steg för honom. Detta medan han får kritik för att ha blivit som ”Turkiet eller Ryssland”.
Men vi behöver inte titta på Turkiet eller Ryssland för att hitta likheter med Israels mediepolitik. Vi kan även snegla åt de vi vill kalla våra kulturella grannar i Storbritannien och USA. Utan att aktivt lägga ner public service har ett krig mot dessa kanaler förts genom mediejättar som konkurrerar på marknadens villkor, inte demokratins. Vad menar jag nu? Tänk er en extremt förmögen man som sympatiserar med högerpopulister. Tänk er att samma man äger en stor del av våra mediekällor, som är uttalat partiska. Tänk er att han på ett direkt sätt påverkar demokratiska val. Precis så är det i Storbritannien och USA, och dessa nyhetskanaler ägs av samma man – Rupert Murdoch. I en debattartikel i DN (26/2, 2017) av Mats Svegfors och Ulf Dahlsten klargörs sambanden.
Utan media i ryggen blir det omöjligt att vinna val, och medierna börjar drivas av politiska agendor, inte objektiva granskningar
Murdoch äger bland annat konservativa Fox News, en kanal som för 40 procent av Trumps väljare var den primära nyhetskällan. Det betyder att det knappast var åsiktsbubblor på Facebook och små bloggare som fick Donald Trump vald, utan en mediejätte med en tydlig politisk agenda. Utan en längre förklaring kan du själv googla på the Trump-Murdoch Axis för att se vad New York Times, Politico och många fler skriver om de nära banden mellan presidenten och medieägaren.
Utan Murdoch hade Trump inte blivit vald. Men Murdoch slutar inte där. Han äger också Sky i Storbritannien och The Sun som är landets största tidning – samt var huvudkanal för Brexitkampanjen. Men eftersom det brittiska public service-bolaget BBC har en stark position i Storbritannien har Murdoch under lång tid försökt försvaga kanalen, och fått politiker med sig. I Storbritannien är det snart val, och många medier har redan räknat ut Corbyn. Utan media i ryggen blir det omöjligt att vinna val, och medierna börjar drivas av politiska agendor, inte objektiva granskningar.
Påverkar det här oss i Sverige? Det är lång resa från Israels Netanyahu eller USA:s Trump till svensk mediepolitik. Men det är varnande exempel. Våra stora medieföretag, Schibsted och Bonnier, är med i samma nätverk som Murdochs medier. Det betyder inte att våra svenska medieägare har samma agenda som han har, många gånger är det motsatsen. Men det gemensamma målet är att marknaden ska få en större roll och public service en mindre. Det vore farligt. Och vi har redan sett hur det kan gå.
Tidningen Metro har hamnat i blåsväder bland annat på grund av att deras nya ägare Mats Qviberg och VD Christen Ager-Hanssen intervjuats av rasistiska Nyheter Idag. Qviberg säger att ”Metro ska bli mindre ’politiskt korrekt’ och vara en tidning för vanligt folk” och kallar en Metro-journalist vars granskning han inte gillar för ”en stalinist vi borde bli av med”. Qviberg och Ager-Hanssen öppnar också upp för ett samarbete mellan Metro och Nyheter Idag.
Mediepolitiken är i dag en av våra viktigaste demokratiska frågor. Media kallas i Sverige för den tredje statsmakten. Om den privatiseras, så privatiseras vår demokrati. Och det är skitläskigt. Speciellt om ägarna är högerpopulister som vill rensa ut journalister med avvikande åsikter. Det var visst inte så långt ändå, mellan oss och våra totalitära grannar.
