I veckan har det skrivits många katastrofrubriker om att USA väljer att lämna Parisavtalet. Ett klimatavtal som många kallade historiskt. I det slås det fast att världens länder tillsammans måste begränsa jordens uppvärmning till under 2 grader. Annars sker en klimatförändring på jorden som många forskare kallar irreversibel. Då finns det ingen återvändo.
Därför är det inte konstigt att världen höll andan när Trump bekräftade utträdet ur Parisavtalet. Uppmärksamheten är förståelig, men att tro att han skulle strunta i sitt vallöfte är naivt. Han gör precis det han lovade. Trump är en klimatförnekare, men framförallt tycker han att Parisavtalet ”missgynnar” USA, det land som länge varit världens största utsläppsbov. Nu delar de förstaplatsen med Kina. Kritiken världen över, både från press och världsledare känns något nyvaken.
I Kyoto, Japan 1997 slöts ett klimatavtal som skulle begränsa utsläppen av växthusgaser. Det här avtalet har nästan hela världen skrivit under och ratificerat (det vill säga antagit). Hela världen utom USA. Bill Clinton fick inte med sig kongressen när avtalet slöts och 2001 sa George W. Bush att USA inte skulle ratificera avtalet. 2015, inför arbetet med Parisavtalet, så var Obamas regering den drivande kraften bakom att avtalet skulle bygga på frivilliga utsläppsmål – och att övriga länder inte skulle kunna införa sanktioner mot de som inte följde avtalet.
Klimatavtalen som slutits mellan världens ledare har alltid varit ihåliga och bristfälliga.
USA har aldrig varit ett föregångsland när det gäller klimatet. I själva verket så har de bidragit till att göra det vi nu har som måttstock i klimatarbetet urvattnat och ofarligt för dem som vill bevara vårt nuvarande ekonomiska system. Klimatavtalen som slutits mellan världens ledare har alltid varit ihåliga och bristfälliga. Nu är det läge att sätta en högre ribba. Kampen om klimatet börjar, precis som all annan förändring, underifrån. Den miljörörelse som slutar kritiserar vårt ekonomiska system, som idag innebär en världsekonomi helt beroende av fossila bränslen, kommer heller inte lyckas med sina mål.
I Sverige växer den systemkritiska miljörörelsen. Dessvärre så är Miljöpartiet, som säger sig vara klimatets förkämpar, inte särskilt systemkritiska i sina förslag. Ett tips skulle kunna vara att pröva miljöaktivisten Naomi Klein förslag (i New York Daily News 31/5, 2017), och låta Sverige vara först med att införa ekonomiska sanktioner mot USA – med kravet att de ska minska sina utsläpp.
Skulle vår regering våga det? Antagligen inte. Men tur då att miljörörelsen är så mycket större än Miljöpartiet. Och tur att klimatkampen i världen är så mycket större än Trump.
