Högersossarna surar över den vänsterorienterade Jeremy Corbyn och menar att en vinst inte är en vinst om den inte leder till makt. Vänster-vänstern tycker att Emmanuel Macron är full av tomma ord och löften om ingenting. Han beskrivs som rentav skadlig för politiken då han ”suddar ut höger-vänster skalan”. Men den största skadan gör kanske vår iver att hitta svaret för svensk politik i Europa.
Macron ses som en segrare. Han besegrade nationalisten Marine Le Pen och har fått majoritet även i parlamentet. Men att göra honom till en idol är att ta i. Valet var mellan ett rasistiskt parti och en trist kostym. Undersökningar visar att tre av fyra väljare under 25 år stannade hemma i parlamentsvalet i helgen. Och 70 procent av arbetarna. Valdeltagandet i Frankrikes viktigaste politiska val var sammanlagt 40 procent.

Corbyn lyckades däremot tända ett nytt engagemang, framförallt hos de unga. Han gjorde på många sätt ett historiskt val för Labour som för första gången på 20 år utökade sitt antal mandat i parlamentet. Corbyn gick till val på att råda bot på klasskillnaderna. Skillnader som blivit så stora, att Storbritannien är ett land där levnadsstandarden sjunkit till nivåer som går att jämföra med Grekland.

Den politiska mitten är inte en grupp människor, det är en idé

Det vi kan lära oss från både Frankrike och Storbritannien är begränsat. Ändå fungerar ländernas politik som en ledstjärna för svenska politiker som gör allt för den gyllene mitten. De där väljarna som aldrig kan bestämma sig. Som vänder kappan efter det som gynnar just dem mest. Så försöker alla fastställa var mitten är, allt efter egen övertygelse. Men mitten är inte en grupp människor, det är en idé.

Det som inte är en idé utan verklighet är hur de rika drar ifrån och de fattiga blir fattigare. I Frankrike, i Storbritannien men framförallt i Sverige. Här ökar klyftorna snabbast. Ändå ser vi varken någon Corbyn eller Macron som gör en poäng av att vara antietablissemang. Med undantag för Sverigedemokraternas låtsas-kritik av systemet då. Klasskillnaderna ökar men de har fortfarande inte letat sig in i det svenska medvetandet.
Men det är bara en tidsfråga. Innan ”medelklassen” förstår att inte heller de är vinnare med sina ”helt okej” löner och lånade livsstil. En tidsfråga innan ilskan över den privatiserade välfärden som gjort alla utom kapitalägare till förlorare vaknar till liv. En tidsfråga innan miljardärer som skattar mindre än kassörskor inte kommer undan längre. Och när det händer vinner ingen som står och stampar i en påhittad mitt.