En regering i mitten skulle kunna bli den starkaste lösningen efter valet 2018. I ett sånt samarbete får Vänsterpartiet svårt att ta plats. Men det behöver inte vara dåligt.
Annie Lööfs vägran att ta SD i hand – alltså bildligen snarare än bokstavligen – har bidragit till att göra henne till Alliansens just nu mest framgångsrika partiledare. Hon anses ha stått upp för sina liberala värderingar, även när det blåser snålt högerifrån.
Hos Liberalerna driver Jan Björklund samma linje: man kommer aldrig att samarbeta med SD. I praktiken kan det innebära att Alliansen splittras och att regeringssamarbetet istället konstrueras från de liberala partierna och vänsterut.
– Det är klart att tänker du dig en regering bestående av Liberalerna, Centerpartiet Miljöpartiet och Socialdemokraterna i nuvarande opinionsläge då har du plötsligt en majoritetsregering, säger den S-märkta statsvetaren Ulf Bjereld till Flamman.
Men finns det en sån ideologisk överlappning där? Skulle en sån regering kunna komma överens?
– Det är klart att det skulle bygga in vissa spänningar, men jag tror ändå att kanske – jag säger kanske – att vi skulle få en starkare regering än den vi har idag.
Då blir Vänsterpartiet sannolikt utanför. Trots att Jonas Sjöstedt i förra veckan öppnade för samarbete med både Liberalerna och Centerpartiet.
– Kan vi hitta överenskommelser i enskilda sakfrågor, ta ner ränteavdragen, familjeåterförening för flyktingar till exempel, då är vi alltid beredda att göra det, även med borgerliga partier, sa Jonas Sjöstedt till Aftonbladet.
Så långt vänsterut verkar inte Liberalerna vara beredda att samarbeta i nuläget. Enligt Ulf Bjereld är det åtminstone så gott som uteslutet att Vänsterpartiet skulle sitta i en regering efter valet.
– Nej det finns inte på kartan. Då skulle vi ha något form av nationell krisregering eller samlingsregering: då behöver vi nog närma oss ett krigsläge tror jag.
Ett samarbete mellan L, C och S kan ändå vara gynnsamt för Vänsterpartiet, tror Bjereld.
– Vänsterpartiet, tror jag, på gott och ont för partiets egen del får inrikta sig på fyra år till i opposition. Det innebär också att man genom överenskommelser kan få igenom delar av sin egen politik. Kan man då få en utveckling där man växer i opinionen, får igenom delar av sin politik, och ändå slipper ta ansvar för hela regeringspolitiken och slipper nötas ned som Miljöpartiet har gjort så är det inte en helt ofördelaktig position.
