Är det okej att profitera på människors barnlängtan, se mellan fingrarna på korruption och aldrig satsa något på stöd för de som adopterats? Maria Fredriksson vill att en statlig myndighet tar över ansvaret för de transnationella adoptionerna i Sverige.
Det finns ungefär 60 000 transnationellt adopterade i Sverige. Länge sköttes transnationella adoptioner av Socialstyrelsen/NIA (Nämnden för Internationella Adoptioner), men sedan 24 maj 1979 ligger denna verksamhet helt på auktoriserade ideella föreningar. På grund av minskat antal adoptioner återstår i dag endast tre auktoriserade adoptionsförmedlare. Det är Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) som utfärdar auktorisationer och har tillsynsansvar.
I MFoF:s rapporter för 2016 lyfts bland annat frågan om korruption, vikten av ökad transparens samt att följden av kraftigt minskat antal adoptioner på sikt leder till minskad adoptionskompetens ute i kommunerna.
Adoptionsprocessen inbegriper medgivandeutredningar av adoptanter, adoptionsförmedling och post-adoptionsverksamhet. Medgivandeutredningarna sköts av kommunernas socialtjänst och adoptionsförmedlingen administreras av ideella föreningar. Post-adoptionsverksamheten ligger i nuläget inte på någon instans, trots att det sedan länge från både myndigheter och adoptionsorganisationer framförts önskemål till regeringen om att resurser ska tillföras för att upprätta en sådan verksamhet.
Medgivandeutredningar utförs av kommunens socialtjänst och beslut tas av politiker i social resursnämnds utskott. På grund av minskat antal adoptioner kan kommuner ha svårt att upprätthålla adoptionskompetensen vilket kan påverka kvaliteten på utredningarna. Antalet adoptioner och kunskap om adoption varierar stort kommunerna emellan och på mindre orter är det rimligt att anta att det dessutom föreligger risk för jäv.
Adoptionsförmedling är en verksamhet som årligen omsätter miljontals kronor. Förra året fick den största adoptionsorganisationen in över tjugofem miljoner kronor i adoptionsavgifter. En adoption beräknas kosta mellan 144 000 och 371 000 kronor. Adoptionsorganisationerna erhåller även statsbidrag som fördelas av MFoF. En betydande del av adoptionsavgifterna täcks upp av det statliga adoptionsbidraget som betalas ut till adoptivföräldrarna. Detta gör adoptionsförmedling till en delvis statligt finansierad verksamhet, men som privat aktör står den inte under samma arbetsgivarlagar som en offentlig sådan. Ideell föreningsverksamhet präglas inte av samma transparens och tillgänglighet; exempelvis kan adopterade avkrävas medlemskap för att få tillgång till information och stöd. Vidare är det problematiskt att anställda inom ett såpass korruptionskänsligt område inte har samma meddelarskydd som andra anställda delvis offentligt finansierad verksamhet.
Adoption är en process som löper över decennier och generationer varför den ska skötas av en tidsbeständig instans
Post-adoptionsverksamhet omfattar bland annat röttersök, återresor och terapi. I dagsläget är adopterade hänvisade till sina respektive adoptionsorganisationer i den mån dessa erbjuder någon form av stöd eller ens finns kvar. Flera av de tidigare verksamma adoptionsorganisationerna har antingen lagt ner sin verksamhet och eller håller på att avvecklas på grund av minskade antal adoptioner. Stödet från de organisationerna skiljer sig kraftigt åt och den adopterade måste vara betalande medlem.
MFoF har i uppdrag att erbjuda stöd till adoptivfamiljer men inte till enskilda adopterade. För adopterade som inte kan få rötterstödshjälp från en organisation återstår Riksarkivet där ens uppgifter är sorterade under adoptivföräldrarnas personnummer. Endast Adoptionscentrum erbjuder konkret röttersökshjälp till betalande medlemmar och detta till en miniavgift på tre tusen kronor. Ett par av adoptionsorganisationerna erbjuder möjlighet att söka stipendier på mellan 5 000 – 15 000 kronor. Dessa är kopplade till motprestation och medlemskap. I praktiken är återresor och röttersök en fråga om den enskilda adopterades privatekonomi. Vad gäller terapistöd hänvisas den adopterade till den offentliga vården eller kostsamma privata alternativ. Vidare är ideella föreningars existens avhängig sin verksamhet. Som vuxen adopterad kan du komma att upptäcka att din organisation inte längre existerar. Adoption är en process som löper över decennier och generationer varför den ska skötas av en tidsbeständig instans.
Sammanfattningsvis ska alltså en komplex verksamhet som transnationell adoption inte ligga på privata intresseföreningar som kan ha avvecklats innan den adopterade når vuxen ålder. Anställda i ett korruptionskänsligt område ska ha samma meddelarskydd som andra anställda i delvis offentligt finansierad verksamhet. Post-adoptionstjänster ska inte vara knutna till ett medlemskap.
Samma instans som bereder och förmedlar adoption ska ha och ta ansvar för post-adoptionsverksamhet som ska vara geografiskt likvärdig och tidsbeständig. Alltså måste adoptionshantering ligga under en statlig myndighet vars ansvar ligger kvar även om ett av verksamhetsområdena försvinner. För att ytterligare säkerställa geografisk likvärdighet ska den lyftas från kommunernas socialtjänst och läggas på en central instans där landets adoptionskompetens finns samlad.
