I melodifestivalen 2007 framförde Magnus Uggla sin låt ”Kung och Fosterland” i vilken han nämner adoption på ett sätt som kraftigt retade upp många adoptivföräldrar och adopterade:
”Ser jag något snyggt, vill jag köpa två. Kosta vad det kosta vill. Adoption e vår nya grej. Lättar upp för en liten stund. Vi beställer en gullig tjej, och sen köper vi en hund.”
Upprördheten är begriplig, men Magnus Uggla sätter ändå  fingret på något som många inte gärna vill kännas vid. Han tar upp en aspekt av adoption som är värd att fundera över.

I takt med stigande adoptionskostnader har adoption blivit en klassmarkör. I dag vet de flesta att en adoption kan kosta motsvarande en årslön. Adoptionscentrums avgifter ligger på 99 000 – 244 000 kronor (2016). En adoption från Korea beräknas kosta 371 000 kronor med avgift och omkostnader inräknade. De som adopterat från Kenya måste ha varit i position att kunna lämna sina jobb och sin för adoption godkända bostad för en Kenya-vistelse på sex till tolv månader.
En annan klassaspekt är det faktum att adoption innebär att rika adopterar fattigas barn. Så är även fallet gällande inhemska adoptioner. I USA är inhemska adoptioner vanligare än transnationella och det är främst de fattigas – ofta icke-vitas – barn som adopteras av medelklassen. Där är det inte ovanligt att adoptanter startar insamlingar för att finansiera en adoption.

Paradoxalt nog är det närmast förbjudet att tala om adoption i termerna handel, kapitalistiska krafter och pengatransaktioner. Den enda gång man får tala om pengar och adoption är i samband med adoptanternas ekonomiska situation – det statliga adoptionsbidraget infördes med argumentet: ”Adoption ska inte vara en klassfråga!” Det är en märklig paroll – den i sammanhanget rika parten begär ekonomiskt stöd för att kunna adoptera de mindre bemedlades barn. Sett ur den aspekten blir det närmast absurt att förorda ett adoptionsbidrag med parollen att adoption inte ska vara en klassfråga, då adoption närmast per definition är just det. Möjligheten att behålla de barn man valt att föda borde inte vara en klassfråga.

I USA är inhemska adoptioner vanligare än transnationella och det är främst de fattigas – ofta icke-vitas – barn som adopteras av medelklassen

Adoption är alltså en kommersialiserad verksamhet där de ekonomiskt privilegierade kan tillgodose ett behov tack vare patriarkala strukturer, och ojämn resursfördelning och på grund av de höga adoptionskostnaderna har adoption blivit en klassmarkör. Detta är ett system som svenska staten delsubventionerar oavsett skäl till adoptionen; detta för att adoption inte ska vara en klassfråga.

Något som däremot är en klassfråga trots att det inte borde vara det är frågan om adopterades röttersök och återresor. FN:s barnkonvention fastslår barns rätt till sitt ursprung och då är det inte mer än rimligt att länder som adopterar barn även ser till att dessa får adekvat stöd om de i vuxen ålder önskar söka sina rötter och/eller vill resa till sitt ursprungsland. I dag saknas ett sådant stöd; adopterade har att vända sig till sina respektive adoptionsorganisationer i den mån de fortfarande finns kvar och i den mån de över huvud taget erbjuder någon form av stöd. Då staten subventionerar adoptioner borde staten även ta sitt ansvar och ekonomiskt bistå vuxna adopterade som vill genomföra ett röttersök eller besöka sitt födelseland.

För en likvärdig postadoptionsverksamhet krävs en statlig adoptionshantering som även innefattar administrering av ett röttersöks-/återresebidrag för vuxna adopterade. Detta kan även få som effekt att den kommersialisering som präglar adoptionsverksamheten avtar då det innebär bättre transparens. Det är inte rimligt att en verksamhet som bygger på ojämlika förhållanden sköts av parter som har ett egenintresse av att upprätthålla denna ojämlikhet.
Sammanfattningsvis borde alltså möjligheten att behålla de barn man valt att föda inte vara en klassfråga; inte heller ska rättigheten till sitt ursprung vara det.
Förstatliga adoptionshantering och inför ett statligt röttersöksbidrag för vuxna adopterade.