Inrikes/Nyheter 25 september, 2017

Näcken, Skäggbarnet och Den överspända medelklassföräldern

I dag uppfattar många den svenska skolan som trängd av anspråksfulla föräldrar som ser sig själva som kunder i stället för medborgare. Men är det verkligen föräldrarna som är problemet? Kristina Alstam funderar över en utbredd föreställning som kanske döljer ett långt värre problem.

 


Åh, vad dagens föräldrar är jobbiga.
Åh, vilka kravmaskiner de är. De är omständliga och besvärliga på föräldramöten där de förhör sig in i detalj om komponenterna i den råkostsallad som serveras på tisdagar ojämna veckor, de fordrar att minst tio ledighetsansökningar beviljas per läsår för resorna till Åre, Bad Gastein och Phuket, och de ligger vakna om nätterna med Skolinspektionens senaste rapport om kvalitén på det särskilda stödet på den skola i vilken deras barn går. Har de inget jobb att gå till? Om något händer – det är stökigt på lektionerna eller lärarbrist uppstår – hotar de omedelbart med att byta skola. Usch, så de beter sig. Nästan som vore de kunder i stället för medborgare. Med en sövande regelbundet cirkulerar upprop från trötta lärare som på sociala medier uppmanar föräldrar att se till att barnen är utsövda och har gjort sina läxor när de kommer till skolan, men att de efter det med fördel kan dra sig tillbaka. I kommentatorsfältet nickas det förnumstigt: jojo, nu får de minsann veta att de lever, de där bortskämda halvfigurerna till mammor och pappor!
Ungefär sådär kan det låta om jag översiktligt summerar den föräldrabashing som varje skribent utan nämnvärd anständighet de senaste åren med lätthet kunnat leverera och (besynnerligt nog) om och om igen få publicerad. Nyhetsvärdet är nära fryspunkten.

Men varför upplevs de här berättelserna som så besynnerligt ofärdiga, ryckta ur ett sammanhang? Den misstänkt välkomponerade retoriken besvarar aldrig frågan: om det här är sant, eller bara lite sant, eller mikroskopiskt sant någon gång då och då; vad beror det i så fall på?
Men vi ska börja med en annan fråga, som kan tyckas mindre relevant men som skulle kunna vara en del av förklaringen till varför det går så lätt att skuldbelägga föräldrar i dag: Är det ett medelklassfenomen vi kritiserar? De föräldrar som vi skymtar i spalterna, med sina klagomål och sin oro, är det köksrenoverande instagrammande medelklassföräldrar? Är i så fall medelklassförälderns relation till skolan annorlunda än andra föräldrars? Vi kommer att få anledning att återkomma till frågan om en stund.
Man skulle kanske bäst inleda med att gräva där man står. Eller i detta fall gräva där jag själv bor, i stadsdelsnämnden Majorna-Linné i Göteborg som samlar barnfamiljer med skiftande ekonomi och utbildningsbakgrund. När SVT under 2014 granskade mötesprotokoll från stadsdelsnämnden visade det sig att nämnden ofta fattar beslut om besparingar i en verksamhet för att täcka underskott i en annan. Skolorna i stadsdelsnämnden hade den gången ålagts att gå med fem miljoner i vinst, eftersom äldreomsorgen blivit oväntat dyr. Under den debatt som följde slog kommunen ifrån sig metaforen om skolan som budgetregulator. Hur detta förhåller sig till de sparbeting som annonserades på stadsdelens skolor samma år vilar fortfarande i dunkel.

Majorna-Linné är ett exempel på en trend. Mitt i budgetåret 2017 fick skolorna i Staffanstorp snävare ekonomiska ramar som Skånska Dagbladet rapporterar, medan Luleå i år ska spara 14,5 miljoner kronor på skola och förskola och drygt 30 miljoner 2017, uppger Norrländska Socialdemokraten. För att nå det som på nysvenska kallas ”budget i balans” tvingades skolan i Falun 2016 driva igenom hårda besparingar, vilket bland annat innebar att ungefär 20 tjänster försvann, rapporterar Dalarnas tidning. I Sundsvall gick lien redan 2008, då beslut fattades om en besparing på 27 miljoner kronor för barn- och utbildningsnämndens verksamheter, uppger SVT Nyheter Västernorrland. 2015 var det dags igen när det beslutades om vikariestopp, köpstopp och anställningsstopp, meddelar Sundsvalls tidning. Inte heller här tog det stopp och 2016 aviserades ett nytt sparpaket.
Uppräkningar som den här kan ha en retoriskt slagkraftig effekt men i längden är de monoton läsning. Vi prövar därför ett bredare perspektiv. Vad är skolan för slags verksamhet i dag?

Usch, så de beter sig. Nästan som vore de kunder i stället för medborgare

Den svenska skolan har sett stora strukturella förändringar sjösättas de senaste årtiondena: kommunalisering, friskolereform och ny läroplan, för att nämna de mer ingripande reformerna. Med kommunaliseringen tilläts kommunerna att använda resurserna på ett mer fritt vis och friskolereformen argumenterades för i termer av valfrihet och möjlighet till utvecklingsarbete. Hur det blev med det pedagogiska nytänkandet kan vi lämna därhän och konstatera att jäms med de eldsjälar som gavs möjlighet att starta skolor klev riskkapitalbolag in på scenen. Genom att erbjuda en organisation som var utformad för att ta emot ett visst antal elever slapp man risken att få för många eller för få elever i varje klass; en bra ekonomistyrning med andra ord. Vill man formulera reformen i brutalare ordalag kan man säga att Sverige beslutade att godvilligt skicka iväg gemensamma medel till skatteparadis.
Parallellt med denna utveckling går ett spöke genom svensk skolpolitik – längtan efter ordning och reda, räfst och rättarting, mätning och kontroll. Detta manifesteras i svensk skola på olika vis. Lärare dignar under dokumentationsbördan och inloggningar på bristfälligt upphandlade och svajande IT-system där de förväntas publicera foton från Luciatåg såväl som individuella utvecklingsplaner – detta esoteriska managementspråk! – medan föräldrar uppmanas att logga in för att följa barnets skolvecka. Men den största och mest avgörande mätningen av dem alla är betygssättningen av barn. Det är den gamla vanliga visan: för de barn som det går bra för från början fortsätter det som regel att gå bra, och vice versa. Skulle det gå mindre bra finns som tur är möjligheten att läsa upp betygen på Komvux. Om inte Alliansregeringen försvårat för komvuxstudenter att komma in på högskolan vill säga. Komvuxelever som måste läsa till kurser för att uppnå behörighet placeras nu i en urvalsgrupp med sämre möjligheter att bli antagen. Som dåvarande statssekreterare i utbildningsdepartementet Peter Honeth formulerar det i Sydsvenska Dagbladet 2010: ”Det ska löna sig att göra sin huvudansträngning i gymnasiet”. Vi noterar ordvalet. Löna sig.

Dags att summera så långt. Jäms med uppmaningarna till föräldrar att likt skickliga orienterare läsa av skolterrängen (vilka skolor ger bra undervisning, vilka skolor har en hög andel legitimerade lärare, vilka skolor har bra meritvärde) uppmanas de att lämna skolpersonal ifred att göra sitt jobb. Kreativt budgettrolleri ligger parallellt med prestationsmätning av barn; mätningar som stakar ut barnets möjligheter för resten av vuxenlivet. Undrar vi fortfarande varför föräldrar är så neurotiskt involverade i sina barns skolgång?
Så varför är då diskursen så halv när vi moraliserar? Varför talar vi i termer av ett påstått regn av ledighetsansökningar över skolan när de flesta föräldrars problem inte verkar vara att finna den billigaste resan till Phuket, utan att de inte verkar säkra på att deras barn får en ordentlig utbildning. Är det verkligen bara medelklassföräldrar – detta containerbegrepp! – som är oroliga?

Tracey Jensen är lektor i media och kulturstudier på Lancaster University och har under många år intresserat sig för massmedial skuldbeläggning av föräldrar. Hon liknar skuldbeläggandet vid en kulturpolitik och argumenterar för att den inte är slumpmässig. I stället är den en del av en ideologisk förskjutning i avsikt att ifrågasätta välfärdsstaten och framförallt; välfärdsstatens mest flitiga användare (det vill säga majoriteten av oss). Skuldbeläggningen av föräldrar är en del i ett ideologiskt skifte, en retorisk glidning där medborgarens rättigheter alltmer liknar ett kontrakt, eller ett köpeavtal.
Det är inte särdeles svårt att studera ideologisk glidning i svensk skola av i dag. Att skolan marknadiserats har lett till att dess utjämnande uppdrag försvårats och försämrats, argumenterade Skolverket, och blev för detta uttalande så hårt angripet av bland annat Svenskt Näringsliv att man pudlade och tog tillbaka. Att bidragen för att kompensera för socioekonomiska faktorer har varit otillräckliga för att uppväga effekterna av den ekonomiska krisen var dock ett rön som verket inte tog tillbaka. Men pudel eller ingen pudel; bara det faktum att man belägger en skola med vinstkrav leder oundvikligen tankarna mot en marknadslogik.
Problemet är att med New Public Managements många administrativa krumbukter blir det svårt att få syn på detta. Den ökade kontroll och de effektivitetsmätningar som kommer med NPM, alla de tusentals klick på skärmen vi måste utföra för att tillfredsställa denna omättliga byråkratiska valfisk, lägger sig i vägen för en sån diskussion. Är man det minsta konspiratoriskt lagd kan man få för sig att NPM är som det är just i avsikt att skymma sikten. Pseudovärlden som NPM iscensätter, alla rökridåer av kundnöjdhetsmätningar och statistikproduktion, skulle kunna vara där för att få välfärden att förefalla fungera snarare än för att få den att fungera.

Skuldbeläggningen av föräldrar är en del i ett ideologiskt skifte, en retorisk glidning där medborgarens rättigheter alltmer liknar ett kontrakt, eller ett köpeavtal

Nu ska vi prova ett tankeexperiment. Tänk om de flesta föräldrar i själva verket är oroliga? Tänk om föräldrars engagemang i skolan inte handlar om att de vill slippa ta ansvar för sina barn som massmedia låter oss tro? Man kunde kanske leka med tanken på att en medialt populär bild som den om den bortskämda medelklassföräldern tjänar andra syften. Som att misskreditera legitim oro.
Men gott sportsmanship fordrar som bekant att man ger motståndarsidan the benefit of a doubt. Så om vi är riktigt lekfulla försöker vi oss på en tankeutflykt till. Vi provar tanken att föräldrarnas belackare faktiskt har en poäng: det ligger ett korn av sanning i att samtidens föräldrar är fixerade vid det egna barnets välgång och kräver det orimliga. För att förklara detta prövar vi två möjliga tolkningar. Den första är inte så välvillig och kan summeras under den bistra devisen som man bäddar får man ligga. Inrätta inte skolan som en marknad att köpa produkter ifrån om ni inte vill ha föräldrar som beter sig som om de köpte produkter från en marknad. Prata inte i termer av individuella val om ni inte vill ha föräldrar som talar om skolan i termer av individuellt val. Den andra tolkningen är mindre bister men borde oroa mer. Tänk om föräldraoro inte finner andra former? Tänk om skolan förvandlats till en så ogenomtränglig djungel av ”tillgänglighetsdokumentation”, ”utvecklingsplaner” och omständliga signeringsrutiner att föräldrarna inte vet hur de ska artikulera bekymret att lilla Leyla eller lille Ture inte kan sjuans multiplikationstabell?

Men bilden av den krävande föräldern kan också ses som ingenting annat än en neoliberal fiktion, en figur lika hemtam i svensk folklore som Näcken, Skäggbarnet och Den late bidragstagaren. Kulturteoretikern Stuart Hall har visat hur underförstådd kollektiv ”kunskap” (”Jag känner en lärare som berättade att…”) är central för att vi ska acceptera det makten önskar att vi accepterar, vare sig det rör sig om en grupp människor, en etnicitet eller ett sätt att leva på. Med andra ord, folklore spelar roll. Marknadiseringen av skolan, upphandlingshysterin och de prestationsmätningsprocedurer som följer av New Public Management är obekväma frågor. Enklare då att stämma in i den lättrallade visan om den självcentrerade, nyttomaximerande barnrumpan till förälder?
Det här är en av anledningarna till varför det till synes är så viktigt att vi förmås tro att fordringarna på skolan oftast kommer från ”medelklassen”. Medelklassen används som en argumentationsteknik för att få en legitim oro att låta just bortskämd, löjeväckande och illegitim, när den i stället är en direkt följd av det sätt som skolan har reglerats och styrts de senaste årtiondena. Så trots att medelklassen rymmer en mängd olika inkomstklasser blir den ofta ett bekvämt instrument för att vifta bort oro och för att slå sönder potentiell solidaritet bland elever och föräldrar.
Det betyder inte att våra allra mest outhärdliga kompisar som på Facebook publicerar ”hur-ofta-högläser-du-för-ditt-barn-egentligen”-inlägg, delar ”barnfetman-ökar-lavinartat”-artiklar eller generöst länkar ”så-plastsanerar-du-ditt-barns-leksaker”-rön inte är olidliga. De är själva definitionen på olidliga. Frågan är fortfarande hur vi ska förstå dem. Visst kan de vara ett tecken på vår tids individualistiska sjuka men tänk om de också är ett tecken på något annat? Tänk om själva sjukdomen borde sökas på annat håll?

Visst är det så att det är medelklassföräldern som vinner gehör i skolan. Den brittiska forskaren i socialpolitik, Val Gillies, är en av flera forskare som frilägger skillnaden i hur medelklassföräldern navigerar genom skolsystemet och säkerställer rättigheter för sitt barn, medan arbetarklassförälderns omsorger om sitt barn inte leder till ökat stöd i skolan. Man ska inte obekymrat föra över rön från ett nationellt sammanhang till ett annat men man bör fundera på vilken bäring de kan ha i den egna kontexten. Säkerställer medelklassföräldern resurser för sitt barn på arbetarklassförälderns bekostnad?

Problemet är att vi i vår indignation över medelklassföräldern missar den potential för solidaritet som kan rymmas i själva oron. Genom att utmåla de oroliga föräldrarna som självupptagen medelklass säger vi samtidigt att skolans bekymmer inte rör oss alla.  När vi skrattar åt föräldrar som pratar sönder föräldramöten med sina navelskådande inlägg, riskerar vi glömma bort att vi alla – till med de av oss som inte är föräldrar – behöver en jämlik och utjämnande skola, om nästa generation ska kunna bli medborgare på samma vis som tidigare generationer.
Om nu nästa generation inte ska fostras till kunder förstås. I så fall kan vi tryggt fortsätta på den inslagna linjen. För hur var det nu igen, det skulle visst löna sig att gå i skolan?

Rörelsen 07 maj, 2025

Censorer i alla länder, förena er!

En ny axel har bildats mellan känsliga liberaler och maktgalna despoter – impulsen att vilja tysta åsikter man inte tycker om.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En märklig ny axel håller på att ta form. Inte ”ondskans axelmakter” som påstods förena Västs fiender, och inte heller den som Donald Trump och Vladimir Putin tycks vara i färd med att skapa. Utan en bredare, mindre känd allians: ett internationellt förbund av censurivrare som samlar autokrater, demokrater och byråkrater.

Trump, som stängdes av från sociala medier i slutet av sin första mandatperiod, lovade att återupprätta yttrandefriheten i USA och eldade på sina anhängare, vars ofta provocerande åsikter bannlystes från progressiva universitet och sociala plattformar. Sex dagar in i sin andra mandatperiod försökte han stoppa det amerikanska flygvapnets utbildning om svarta flygares roll under andra världskriget. Tre dagar senare började ord som mångfald, exkludering, kön, socioekonomisk och underrepresenterad försvinna från myndigheternas webbplatser, samtidigt som en ny presidentorder riktades mot utländska studenter som uttrycker stöd för palestinier – nu stämplade som ”pro-jihadistiska demonstranter”. ”Vi kommer att hitta er och vi kommer att deportera er”, hotade Vita huset. Sedan dess har Columbia-studenten Mahmoud Khalil gripits och riskerar utvisning.

Munkavlen dras åt även i Europa. I Frankrike har 200 framstående medlemmar av den liberala borgarklassen – däribland en före detta president, två tidigare premiärministrar samt en rad borgmästare och parlamentsledamöter från högern och Socialistpartiet – krävt ”skydd för judar genom att lagstifta om att antisemitism också innefattar antisionism” (Le Monde, 22 mars 2025). Med andra ord vill de kriminalisera en åsikt som delas av både vänsteraktivister och ultraortodoxa judar.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater.

Kriget i Ukraina, omformulerat som en civilisationskamp mellan Europa och Ryssland, har också använts för att motivera censur. 2022 förbjöd Europeiska unionen de ryska kanalerna RT och Sputnik för att skydda ”grundläggande rättigheter och friheter” – ett drag som applåderades av Emmanuel Macron, som inte heller hade några invändningar när Israels parlament i maj 2024 förbjöd den qatariska kanalen Al Jazeera. I Rumänien fick en presidentkandidat som ansågs för Kreml-vänlig sin överlägsna ledning i första valomgången ogiltigförklarad av författningsdomstolen, som uteslöt honom från att ställa upp igen med hänvisning till påstått ryskt valfusk via sociala medier. ”Vårt informationsutrymme är inget mindre än ett geopolitiskt slagfält där vi just nu håller på att förlora kriget”, sade EU:s högsta diplomat Kaja Kallas den 19 mars. Hon jämförde därefter spridningen av falska nyheter med brott mot territoriell integritet.

Kriminaliseringen av politiska motståndare – ett kännetecken för auktoritära regimer – håller på att få fotfäste även i demokratiska stater. I Tyskland trädde en lag i kraft den 1 januari 2018 för att reglera sociala medier, och enligt Human Rights Watch ”sätter den ett farligt prejudikat för andra regeringar som vill inskränka yttrandefriheten på nätet genom att tvinga företag att censurera å statens vägnar”.

Läs mer

Nästan omedelbart hyllades lagen av tre oantastliga demokratier – Filippinerna, Singapore och Ryssland – som föredömlig. Känsliga diktatorer och upplysta liberaler, religiösa fanatiker och indignerade aktivister – alla dansar de nu efter censurens sax, drivna av det som Benjamin Constant en gång kallade ”den anmärkningsvärda tendensen att kasta bort allt som orsakar ens minsta obehag, utan att fråga sig om denna hastiga avsägelse inte kan leda till en mer bestående skada”.

För varje sidas seger föder den andras hämnd. Och resultatet av dessa strider har bara en given utgång: förlusten av frihet för oss alla.

Översättning: Leonidas Aretakis.

Inrikes 07 maj, 2025

Turkisk ”kromkung” dumpar miljoner ton giftslagg vid Vänern

Vargön Alloys AB omsätter närmare 3 miljarder kronor om året. Foto: Idun Nilsson.

Det turkiskägda verket i Vargön vid Vänern pumpar ut metall som aldrig förr. Men i slaggbergen döljer sig höga halter av giftiga tungmetaller. Bland ortsbor stiger oron för utsläpp – medan högarna med krom bara fortsätter att växa.

Vid Vänerns sydspets övergår sjön i Göta älv. Därifrån rinner vattnet 93 kilometer, ända ned genom Göteborg, innan det mynnar ut på öppet hav. På ena sidan Göta älvs inlopp ligger Vänersborg, med cirka 25 000 invånare. På andra sidan Vargön, med en femtedel.

Här heter pizzerian Viking, och frisören Connys. Bruksortsstatusen är inget att diskutera: här kom industrin först, sedan samhället. Nere vid kajen ligger tegelruinerna av urpappersbruket Wargöns Aktiebolag, strax bredvid den modernare, brummande och ångande jättefabriken Vargön Alloys. Här produceras sedan 1970-talet ferrokromlegeringar, blandningar av krom och järn som bland annat används för att behandla rostfritt stål.

Fabrikens elräkning ligger på minst 520 000 megawatt – en halv procent av Sveriges totala energiförbrukning – och dess överskottshetta värmer nästan hela Vänersborg, samt delar av Trollhättan. Förra årets utsläpp motsvarande 135 232 ton koldioxid, men man forskar på att minska dem i olika hållbarhetsprojekt, bland annat med biokol.

Över allt på industrin, samt på upplaget strax norr om fabriken som kallas Mjölkberget, tornar asfaltsgrå ”sanddyner” upp sig över grantopparna. Högarna av ferrokromslagg, resterna som blir kvar, är inget nytt inslag. Men lokalborna har noterat hur de på kort tid blivit högre och fler än någonsin.

Carola Sandström har bott i Vargön i 15 år, och bestämde sig förra året för att mejla Länsstyrelsen och fråga hur det egentligen stod till med slaggbergen.

– Det är de sista två åren det verkligen har exploderat. Det är inte bara vi som har märkt att det blivit mycket mer avfall inne på och runt området, säger hon till Flamman.

Hon är NO-lärare, och hennes sambo ingenjör. Högarna längs promenadstigen förbi Mjölkberget blev allt oftare ett samtalsämne hemma.

Uppströms. För att producera hundratusentals ton metall krävs el – över 500 000 megawatt om året. Foto: Idun Nilsson.

– Det finns ändå bostadshus där, precis runt omkring där man bara slänger ut detta i naturen. Vi tänkte att det måste vara någonting som gör att de inte kan bli av med slaggen, som att det finns bly, krom eller andra tungmetaller i.

I ett annat mejl undrar en Magnus från orten över samma sak, och beskriver hur Vargön ”successivt håller på att bli företagets privata soptipp”. ”Flera gånger om dygnet, året runt” bolmar en jättelik ”grå-röd rökplym” av stoft ut från fabriken, och tonvis av slaggen menar han ligger på jord som inte är hård nog.

”Det pågår konstant en miljöförstörande verksamhet som någon på Länsstyrelsen vet om”, menar han.

– Många tycker nog mest att det ser fult ut med högarna. Frågan är om farliga ämnen påverkar människor, växter och djur, kanske till och med grundvattnet. Då är det riktigt allvarligt, säger Carola Sandström.


”Under perioden 2019–2024 har det byggts upp ett mycket stort lager av slagg”, bekräftar en rapport beställd av bolaget, som uppskattar totalmängden till omkring en miljon ton. Tidigare har slaggen använts till bland annat asfalt, men ett beslut från länsstyrelsen 2014 bedömde att det inte gick att säkerställa att slagg från Vargön Alloys skulle användas på ett sätt som var ”hälso- och miljömässigt godtagbart”.

– Sedan slaggen blev avfallsklassad har vi haft svårare att avyttra den, förklarar Alloys hållbarhetschef Anneli Papadopoulos (bilden).

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 07 maj, 2025

Hjärtat i skrevet

Lynne Tillmans är också konstkritiker och professor i kreativt skrivande på University of Albany i New York. Foto: Weyler.

”Weird fucks” rotar i utmarkerna mellan sex och kärlek. Katja Palo har läst historien som kom till världen på sjuttiotalet, men som översatts till svenska först nu.

Jag minns Kristen Roupenians Cat person, publicerad i New Yorker 2017. Novellen blev viral. Det är knappt man tror att man ska läsa ”novell” och ”viral” i samma mening, men den handlade om en ung kvinna som gick på dejt med en man och att de hade dåligt sex. Tydligen kände många unga kvinnor igen sig.

I Lynne Tillmans Weird fucks (Weyler, 2025) pendlar sexakterna, som titeln åsyftar, på en skala från oengagerade till dåliga. Till skillnad från Roupenians novell fick denna långt mer intressanta kortroman inte mycket uppmärksamhet. På sjuttiotalet refuserades fröet till den av en experimentell sextidning, på åttiotalet publicerades en version i en punktidskrift och först på 90-talet kom den i bokform. 2015 nådde Weird fucks en större publik. Nu finns den äntligen på svenska i översättning av Helena Fagertun.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Kändisparti skakas av våldtäktshärva

Medborgerlig samling storsatsade på bussreklam under riksdagsvalet 2018. Kandidaten på bussannonsen har inget med det aktuella fallet att göra. Foto: Tomas Oneborg / SvD / TT.

Två toppkandidater för småpartiet Medborgerlig samling, båda läkare till yrket, har blivit föremål för utredningar. Den ena utreds för att utgöra en patientfara – och den andra för våldtäkt av en utsatt 18-åring.

Hösten 2022 toppade de två läkarna listan till regionfullmäktige i Stockholm för det lilla högerpartiet Medborgerlig samling. Nu har den ena åtalats för att ha drogat och våldtagit en utsatt 18-åring med självskadebeteende – medan den andra, en 59-åring, utreds för att ha skrivit ut narkotika till honom.

I sms-konversationer mellan de två läkarna diskuteras dosering av olika rusmedel, och i flera fall skriver 59-åringen ut olika preparat till sin 43-åriga kollega. I ett fall skriver den sistnämnda även ut testosteron till sin äldre kollega.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 06 maj, 2025

Daniel Riazat lämnar Vänsterpartiets styrelse

Daniel Riazat vid en manifestation mot det svenska inträdet i Nato. Foto: Maja Suslin/TT.

Riksdagsledamoten Daniel Riazat lämnar sitt uppdrag som suppleant i Vänsterpartiets styrelse. I en tråd på Facebook får han stöd av flera partiprofiler. ”Du kommer sitta i PS igen i framtiden”, skriver en av dem.

”Jag kan inte svara på alla frågor nu, allt har sin tid, men jag kan säga att jag har valt att lämna partistyrelsen”, skriver Daniel Riazat, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, på Facebook.

Avhoppet meddelas bara dagar efter att partistyrelsen röstade för att uppmana Lorena Delgado Varas att lämna sina uppdrag i partistyrelsen och riksdagen. Beslutet ska ha skett ”i stor samstämmighet” enligt partisekreterare Maria Forsberg, vilket bekräftats av källor med insyn som Flamman varit i kontakt med. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 06 maj, 2025

Den avlidna påven Franciskus hedras på Peterstorget i Vatikanen, söndagen den 26 april 2025. Foto: Markus Schreiber/AP.

När påven Franciskus tog emot JD Vance dagen före sin död möttes två världar: solidaritetens och cynismens. Det är detta vägval som Europa nu står inför.

”Om det inte är möjligt att avsluta kriget i Ukraina så måste vi gå vidare.”

Varningen kom från USA:s utrikesminister Marco Rubio fredagen den 18 april, efter att USA och Ukraina närmat sig ett avtal om mineraler kvällen innan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 06 maj, 2025

Industrisverige skulle se ut som en saga

Erik Josephson ville helst rita villor, men fick ägna sig åt att designa elstationer. Dan Hallemar har läst en ny bok om sekelskiftesarkitekten som ville att framtiden skulle se ut som en gotisk katedral.

Sekelskiftet 1900 och längtan efter att klä den nya tekniken i en arkitektur som kunde berätta sagor är ett av historiens finaste arv. Elstationerna, gasklockorna, kraftverken, alla fick de fantasifulla former. Det handlar om att ge nutiden ett fotfäste i historien, men också om att förtrolla det som annars bara skulle uppfylla en modern funktion.

När vår tid bygger skal runt ny teknik eller logistik, blir det banala lådor längs motorvägar eller i skövlade skogsområden i Skellefteå eller Boden. Ingen kommer att stå framför dem i någon framtid och undra över berättelsen som byggde dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 05 maj, 2025

Hur kunde Palestina bli ett problem för V?

I söndagens partiledardebatt i ”Agenda” fick Nooshi Dadgostar än en gång svara på frågor om en partimedlem som spritt antisemitiska troper. Foto: Pontus Lundahl/TT.

På pappret borde Israels krigsbrott i Gaza vara en vinnarfråga för Vänsterpartiet. I stället har det lett till kris och splittring. Hade det kunnat vara annorlunda?

När Vänsterpartiet nämns i media är det sällan goda nyheter. Så även denna gång, då ännu en vänsterpartist uppmanas att lämna sina uppdrag, efter att ha misslyckats med att hålla gränsen mot antisemitism i kritiken av Israel.

Det är märkligt, för på pappret är kriget i Gaza en jättelik möjlighet för partiet, som långt innan 7 oktober varit tydliga i sitt fördömande av Israels ockupation och krigsbrott.

Enligt en undersökning från DN/Ipsos (9/11 2024) har de dessutom befolkningens sympatier: 43 procent av svenskarna har fått en mer negativ syn på Israel under krigets gång, och en klar majoritet – 63 procent – tycker att landet inte gör nog för att skydda civila.

Att vinna debatter i frågan är barnsligt enkelt, som när jag sprang varv runt Israelvännen Mats Fält i SVT:s studio några veckor efter krigets utbrott.

Ändå har frågan lett till Vänsterpartiets största kris på åratal. Det finns flera skäl till det.

För det första rymmer partiet hållningar som är svåra att förena, vilket ställdes på sin spets den 7 oktober.

Den klassiska antiimperialistiska synen är att den rika världen inte har rätt att ha synpunkter om de förtrycktas kamp. Därför kan till och med en antisemitisk terrorgrupp som Hamas vara en del av det legitima motståndet, eller åtminstone ursäktas – medan kritiker systematiskt misstänkliggörs.

Synen är svår att förena med en demokratiskt socialistisk position, som säger att civila aldrig får vara måltavlor.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar.

Utan att prövas av yttre omständigheter har dessa hållningar länge kunnat leva sida vid sida i partiet. Men den 7 oktober 2023 stod partiet ännu mer handfallet än den 24 februari 2022, när Ryssland invaderade Ukraina.

Många hoppades nog på en upprepning av Irakrörelsens massprotester. På den tiden upprättades snabbt forum med tydlig struktur, och öppna planeringsmöten där deltagarna kunde rösta fram representanter och paroller. Demonstrationerna blev breda, och genomslaget enormt. Alla var överens om att invasionen kunde fördömas utan att man behövde stötta diktatorn Saddam Hussein.

Men sedan dess har sociala medier trätt fram som den dominerande platsen för organisering. Där har några få skickliga individer och grupper snabbt byggt upp stora Instagramkonton och Facebookgrupper, som blivit en maktfaktor utan att utsättas för ansvarsutkrävande eller insyn.

Resultatet blev att den perifera, radikala linjen tog oproportionerligt stor plats. Kunniga aktivister tog sig snabbt till toppen för att putta demonstrationerna i radikal riktning, och har visat sig oförmögna eller rentav ovilliga att hantera antisemitism i de egna leden. Samtidigt som ledande vänsterpartister vittnar om att de inte vågar delta i rörelsen.

Nu ställer samma aktivister krav på att Vänsterpartiet ska inta mer radikala positioner – ”Rättvisa för alla” hotar med att avråda från att rösta på Vänsterpartiet, medan utbrytarpartiet Solidaritet anklagar sin tidigare partiledare Nooshi Dadgostar för att vara medskyldig till folkmord.

Det är svårt att förstå hur det är tänkt att palestinierna ska hjälpas av att vänstern i Sverige gräver så djupa inre skyttegravar. Den nytta Vänsterpartiet kan göra för palestinierna är att föra deras talan i FN och EU, och bidra med vård och fristad till människor på flykt, i samma anda som Norges vänsterregering.

Läs mer
Ali al-Batran, 20 dagar gammal, intensivvårdas på Al-Aqsas martyrsjukhus i centrala Gaza 
den 29 december. Foto: Abdel Kareem Hana/AP/TT.
Ledare 30 december, 2024

Sluta döda Gazas barn

Men det är endast möjligt om vänstersidan vinner nästa val. Och om partiet ska vara en del av en vinnande koalition kan det inte ha ledande representanter som sprider antisemitiska nidbilder. Om de antirasistiska skälen nu inte räcker till. Det borde egentligen inte vara några problem, med tanke på hur allvarliga Israels krigsbrott är – ändå verkar rutinerade politiker ha problem med det.

Men det här är även Vänsterpartiets misslyckande. Med ena foten i aktivismen och den andra i parlamenten, står man inte stadigt på någon sida. De aktivistiska impulserna var inte starka nog, så initiativet slarvades bort. Och omvänt finns bland de mer aktivistiskt lagda inte sällan en individualistisk ovilja att följa majoritetsbeslut. Resultatet är att man varken lyckas med det ena eller andra.

Nu gissar jag att många vänsterpartister längtar tills konflikten i partiet är över. Inte bara för att man vill att palestiniernas lidande äntligen ska ta slut – utan även det egna partiets.

Okategoriserade 04 maj, 2025

Öppet krig i Vänsterpartiet efter petningen av Lorena Delgado Varas

Lorena Delgado Varas får både stöd och kritik efter sina kontroversiella delningar. Foto: Linus Sundahl-Djerf/SVD/TT.

Flera riksdagsledamöter uttalar sitt öppna stöd för Lorena Delgado Varas, efter att hon uppmanats lämna Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Men ledningen får också stöd från tunga vänsterpartister som Jonas Sjöstedt och Ali Esbati.

Sedan Vänsterpartiet uppmanat Lorena Delgado Varas att lämna riksdagsgruppen den 3 maj, har flera ledande vänsterpartister riktat öppen kritik mot ledningen.

”Jag är otroligt arg, ledsen, upprörd och sorgsen över PS beslut om att utesluta Lorena ur riksdagsgruppen i dag”, skriver partiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 03 maj, 2025

Delgado Varas vägrar avgå – får stöd av upprop

Lorena Delgado Varas i riksdagen. Foto: Jonas Ekströmer / TT.

Lorena Delgado Varas uppmanas att lämna sina uppdrag i riksdagen och Vänsterpartiets styrelse. Men ett upprop kräver att hon får vara kvar – och har på kort tid samlat hundratals medlemmar.

Under lördagen hölls ett möte med Vänsterpartiets styrelse, där beslut fattades om att uppmana riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas att lämna samtliga uppdrag för partiet.

– Vi hade hoppats att samtalen skulle leda till att hitta ett samförstånd med Lorena, men det har inte gått, säger partisekreterare Maria Forsberg till TT.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr