Vänsterdagarna gick i helgen av stapeln i Malmö. En helg full av seminarier, musik och kamratligt umgänge. Självklart kom frågan upp om hur vi inom vänstern ska hantera frågan om hedersvåldet – en fråga som de senaste åren splittrat vänstern. Hedersvåld – ett begrepp som framkallar minnesbilder av mördade Fadime och Pela, av skäggiga inskränkta män och anonyma beslöjade kvinnor. Stereotyper och redan invanda roller. Vissa menar att vi spelar rasisterna i händerna om vi påpekar att hedersvåldet sker oftare i vissa kulturer och orter, andra menar att vi sviker de utsatta kvinnorna om vi håller tyst eller pratar om våldet som en allmän fråga.
Jag menar att för att kunna prata om hedersvåld och problematiken kring det måste vi sluta upphöja mördade kvinnor till martyrer (i ordets rätta bemärkelse). Fadime och Pelas fall är tyvärr två av många där hedersvåld lett till dödlig utgång. Deras livsöden har förvandlats till en färdig mall för hur hedersvåld tar sig uttryck. Det låser fast oss i farliga spår där vi riskerar att leta efter samma varningstecken om och om igen utan att förstå att även hedersvåld kan förändras, bli bättre på att döljas. Vad vinner vi på att hedra några få när så många andra lider i tystnad? Det finns tusentals kvinnor som i dagsläget lever under kontroll av sina familjer och släktingar.
Turkiet är ett exempel på de länder där mördade kvinnors livsöden lyfts upp på plakat, i media och ut i offentligheten. Vi får veta allt om hur offret levde, bodde och vad hennes intressen var. Det tjänar sitt syfte för att offren för hedersvåld får bli människor, någons mor, dotter, syster och inte bara en siffra i statistiken. Jag kan inte hjälpa att tänka att det är en enkel väg att gå, att synliggöra kvinnan, kvinnligheten, låta åsikterna gå isär kring hur ”kvinnan” ska hjälpas och sen blir det tyst. Det är samma gamla trop om och om igen. En splittrad rörelse kan inte hjälpa en utsatt kvinna om manligheten förblir osynlig.
Att hedersvåld existerar och är ett problem är allmänt känt men vad hjälper det utsatta kvinnor i dag att vi upphöjer samma personer till ikonstatus om och om igen?
Problemet är att vi i Sverige behöver komma längre än så i den här debatten. Att hedersvåld existerar och är ett problem är allmänt känt men vad hjälper det utsatta kvinnor i dag att vi upphöjer samma personer till ikonstatus om och om igen? Det är också ett sätt att frånsäga sig ansvar som både politiker men också som ett samhälle i stort. Dessa kvinnors livsöden blir något att ta avstånd ifrån. Det är väldigt lätt att tänka – eftersom jag inte kommer ifrån just det området så har jag inget att oroa mig över. Det händer inte här, det händer där borta. Det är andra som är problemet.
Glöm inte Fadime och Pela. Nej gör inte det, men glöm inte heller att vi behöver göra mer än vad vi gör i dag för att hjälpa dem som har det svårt här och nu. En nedmonterad välfärd, mindre pengar till socialtjänsten och kvinnojourerna bidrar till ökat hedersvåld. Segregering, det fria skolvalet och eftersatta förorter. Det hänger ihop. Att hedra de döda men blunda för fattiga som lever är ett ganska liberalt påfund. Lite som när försvarare av rätten att äga vapen skriver att deras böner är med de döda i masskjutningen i Las Vegas. Det är lätt att skapa martyrer, det svårare är att förändra samhället och jämna ut olikheterna vi har i dag. Vi är skyldiga att göra det sistnämnda för flickor som lever under hedersvåld just nu.