Bekias familj lever nämligen under kanun, den institutionaliserade hederskultur som länge varit förhärskande i delar av Albanien. Kvällen innan hon ska giftas bort söker hon upp sin pappa, och säger att hon vill bli en ”svuren jungfru” – att leva som en man, dock i evigt ce­libat. Bröllopet måste ställas in.

Även om romanen inte har dokumen­tära anspråk, lämnas jag undrande kring hur de­lar av kanun skildras

Beslutet får snabbt blodiga konsekvenser.

När Bekia väljer att inte gifta sig, kräver seden att en medlem i hennes familj ska plikta med sitt liv för att betala oförrätten gentemot makens familj. Hon väljer att offra sin lillebror, som rymmer hemifrån. I stället blir det pappan som får ta på sig den svarta armbindeln och bli märkt för blodshämnd. Han verkar nöjd med att få dö i hederns namn.

Bekias beslut är det drivande elementet i ro­manen Hon som stannar, skriven av den bulga­riska författaren Rene Karabash. På fragmenta­risk prosa får läsaren följa hur huvudpersonen, nu under mansnamnet Matia, återger händelse­förloppet för en journalist som rest ut till byar­na där kanun ännu råder. Men det hon berättar, visar det sig, är inte alltid helt sant.

Även om hederslagen är närvarande i Hon som stannar, är det Bekias normöverskridande som står i fokus. Valet att bli en svuren jungfru, att leva som man, inleder en nästan magisk pro­cess. Hennes mens slutar komma, skäggstrån växer ut – det är som om kanun har makten även över hennes kropp. Ändå gör beslutet inte hen­ne fri, hon existerar fortfarande bara på lagens premisser. Det uppbrutna språket, ofta med repetitiva inslag, förstärker känslan av att vara fången.

Hederskultur är en tacksam miljö för en författare. Ju hårdare en regel är, desto uppfin­ningsrikare blir sätten att komma runt den – som i exemplet med svurna jungfrur i Albanien, eller för den delen flickor som uppfostras som pojkar i Afghanistan. Samtidigt ställs ständigt plikten och det kollektiva trycket mot den egna moralen. Bekias vägran att gifta sig beror på en fruktan för sitt eget liv – men genom att vägra, offrar hon i stället en annan familjemedlem. Skulden anas i hur hon senare ignorerar bre­ven från sin bror.

Albaniens störste författare Ismail Kadaré, som dog förra året, har mästerligt skildrat just landets hederskultur i sin närmast gotiska ro­man Grymma april (1978, svensk översättning 2007), som Karabash tydligt har influerats av. Men denna typ av konflikter och hur de skild­ras i kulturen är förstås inte unika för Albanien. Titta bara på turkisk-kurdiske Yılmaz Güneys Guldpalmsbelönade film Vägen (1982), där pu­bliken tvingas sympatisera med en huvudper­son som ska mörda sin egen hustru.

Det känns lite trist att så många av romanens tvetydigheter till sist reds ut för att möjliggöra ett lyckligt slut

Men medan Kadaré och Güney skildrar he­derskulturen som en ständig närvaro, till sy­nes omöjlig att bryta sig loss ifrån, slutar Hon som stannar i en ljusare tonart. Både Bekia och kärleken segrar till sist, efter en flykt från den isolerade byn, över Balkanhalvöns landsgränser till storstaden Sofia. En frigörelse, alltså, men en individuell sådan. Det känns lite trist att så många av romanens tvetydigheter till sist reds ut för att möjliggöra ett lyckligt slut.

Även om Hon som stannar inte har dokumen­tära anspråk, lämnas jag undrande kring hur de­lar av kanun skildras. I Bekias fall leder det till blodsfejd. Men när jag läser på om traditionen bland andra källor, lyfts en flickas val att leva som man snarare fram som ett sätt att bryta upp ett äktenskap utan att en blodsfejd ska behöva aktiveras. Detta påverkar inte romanens litterä­ra kvalitet, men väcker frågetecken.

Hon som stannar är dock en engagerande roman, vackert översatt till svenska av Hanna Sandborgh. En filmatisering sägs redan vara på väg – den lär bli en tårdrypare.