SD säger sig vilja satsa på vården. De talar om miljardsatsningar men vill i praktiken skära ner på statens bidrag till kommuner och landsting. De har tidigare lagt motioner om massiva årliga neddragningar. Skulle SD få sin vilja igenom så hade statens bidrag till kommun och landsting minskat i år med 26 miljarder kronor för att år 2020 vara uppe i en minskning med 48 miljarder. Dessutom vill SD behålla vinsterna i välfärden. Jimmie Åkesson har inga som helst problem med att våra skattepengar går till välfärdsoligarker som gör vinst på människor i behov av vård. Han pratar istället om ”kvalitetskrav” på sjukhus och vårdcentraler. Visst är det bra med kvalitetskrav men om vården förblir en ekonomisk marknad och resurserna till kommun och landsting inte skjuts till, då måste vi fråga oss hur dessa kvalitetskrav ska uppfyllas i praktiken.

Skrapar vi på ytan blir det uppenbart att SD inte är det sjukvårdsparti de ivrigt försöker marknadsföra sig som. Deras politik innebär samma gamla New Public Management som präglat vården sedan mitten av 1980-talet. Där den behovsstyrda vården gjorts om till en efterfrågestyrd vård och begrepp som värdegrund, kvalietskontroll samt chefsutvecklning ställts i centrum. Vården och välfärden har blivit en marknad, utarmats på resurser och patientbehovet har ställts i skuggan. Patienter har blivit lönsamma eller olönsamma.
På akuten i Malmö blir det tydligt hur kvaliteförsäkringsbegreppet kan användas idag. På avdelningen finns en liten maskin där patienter på hemvägen kan trycka in olika knappar beroende på hur de anser sig blivit bemötta av personalen. Knapptrycken utvärderas och konsulter köps in för att utbilda personalen i patientbemötande. Samtidigt fortsätter personalen att vara underbemannad. Det som behövs idag för att säkerställa kvalité är först och främst mer personal. Inte ett knapptryck av patienter på väg hem från akuten.

Utöver Sverigedemokraternas vänliga inställning till vinster i välfärden och New Public Management vill de givetvis även införa rasistiska inslag i vården. Nyanlända människor pekas ut som smittbärande paria. De ska hälsokontrolleras men inte ha samma rätt till vård och välfärd som andra människor.

Visst är det bra med kvalitetskrav men om vården förblir en ekonomisk marknad och resurserna till kommun och landsting inte skjuts till, då måste vi fråga oss hur dessa kvalitetskrav ska uppfyllas i praktiken?

Men det är inte bara Sverigedemokraterna som försökt profilera sig i vårdfrågor. I höst har alla partier uttalat sig om sjukvårdskrisen. Det är inte särskilt konstigt. I Sollefteå har BB lagts ner och kvinnor fått föda i en bil vid vägkanten. I Helsingborg sa nästan samtliga barnmorskor upp sig i somras. Vi har sett protester och demonstrationer mot underbemanningen i vården. Att partier gör utspel är alltså väntat. Den förra Moderatledaren Anna Kinberg Batra lade under BB-protesterna upp en selfie på Instagram där hon beskrev att hon tänkte på de kvinnor som ska genomgå en förlossning och hur jobbig en sådan upplevelse kan vara. Ett helt meningslöst tänkande då hon tillhör det parti som i Stockholm skurit ner på vården och sålt ut gemensamt ägda sjukhus till riskkapitalister.

Vi måste lösa problemen med politik och omfördelning av resurser. Det fungerar inte att prata värderingsdokument och kvalitetskontroll så länge personalen går på knäna. Det är bra att regeringen och Vänsterpartiet i sin budget skjuter till ordentligt med pengar för att lösa vårdkrisen. Men det är även dags att göra upp med New Public Management och stoppa vinsterna som försvinner från välfärden. Det är ett måste för att kunna säkerställa riktig kvalité.