Fredag eftermiddag. Elisabeth Thand Ringqvist ställer sig på en presskonferens och beställer politiska paket till, bokstavligen talat, höger och vänster.

De berömda röda linjerna säger hon sig hålla fast vid. Nu vill hon ha ett ”totalpaket” från både Socialdemokraterna och Moderaterna, med leverans senast nästa fredag. Regeringsbildningen har blivit en offertförfrågan.

Att säga ”vad var det jag sa” är väl typ det tröttaste en politisk debattör kan ägna sig åt. Men vi är många som har varnat för att Centerpartiets blinda lojalitet med skattesänkningar till slut väger tyngre än aversionen mot Sverigedemokraternas stöveltrampsekande historia och nutida rasism.

Efter dagens besked om att Sverigedemokraterna kan tänka sig att släppa fram en högerregering utan egna ministerposter var jag faktiskt säker på att Centerpartiet skulle meddela att de nu släpper fram en moderatledd regering, så länge SD går i ”full opposition”. Det tror jag fortfarande – men med ungefär en veckas fördröjning.

Paketet som Thand Ringqvist beställt kan Kristersson nämligen redan nu leverera. Eller, typ.

Vi kommer att fortsätta hävda att alltsammans var Ida Gabrielssons fel – hon som inte kunde sätta sakpolitiken framför regeringsmakten.

På frågan om hur en Kristerssonregering som är beroende av SD ska gå ihop med hennes röda linjer svarar Thand Ringqvist: ”Han ska få ge mig ett paket på hur det kan se ut. Jag vet inte ännu.”

Sverigedemokraterna lär förstås rösta med den moderatledda regeringen i det mesta. Men utan ett formellt samarbetsavtal kan C fortsätta hävda att de inte stödjer eller ingår i en regering som formellt stödjer sig på SD. Åkesson själv säger till SVT att han är beredd att fälla regeringen: ”Vi kan närsomhelst spela det kortet.” En högst självständig regering, så länge Åkesson låter den leva.

Och så är det full fart framåt för aldrig sinande jobbskatteavdrag, karensavdrag och vinster i välfärden. Centerpartiet får kanske någon jordbruksgrej eller en avreglering av strandskyddet (”landsbygdspolitik”) och lite uppluckring av reglerna för arbetskraftsinvandring. Det kommer att beskrivas som det centerpartistiska bidraget till en ”mer human migrationspolitik”.

I praktiken blir det ett bidrag till den arbetsmarknadspolitik som Svenskt Näringsliv önskar sig – och som SD då får lära sig att acceptera.

Och Socialdemokraterna? Vi kommer att fortsätta hävda att alltsammans var Ida Gabrielssons fel – hon som inte kunde sätta sakpolitiken framför regeringsmakten. Själva satte vi regeringsmakten framför sakpolitiken för tredje valrörelsen i rad.

Men det var, förstås, eftersom vi tog Sverige på allvar.