När Libanons premiärminister Saad Hariri förra lördagen i ett förinspelat TV-framträdande meddelade att han avgår från posten som premiärminister med omedelbar verkan var förvåningen stor, inte bara i Libanon. Än större blev den när det framkom att han befann sig i Saudiarabiens huvudstad Riyadh.
Rykten började florera om att Hariri var satt i husarrest och inte tilläts lämna Saudiarabien, och i media angavs såväl hans affärer med saudiska prinsar som Saudiarabiens försök att stärka sitt inflytande i regionen för att motverka Irans ökande makt som orsaker. Det mesta pekar dock på att historien, som på en gång är en del av en intern klanuppgörelse inom det saudiska kungahuset och en regional geopolitisk maktkamp, innehåller lite av båda.

Förskingring vid hovet

I januari 2015 är den förre saudiske kungen Abdallah döende. Alla i det saudiska kungahuset, som tillhör den 90-årige kungens klan, vet att han kommer han att ersättas av sin yngre bror Salman när han dör och att deras hovliga maktpositioner då kommer att delas ut till den nye kungens klan. Kung Abdallahs klan ser därför till att stoppa på sig så mycket som möjligt av statskassan innan de rensas ut. Enligt en libanesisk källa som har ingångar i det saudiska kungahuset och som talat med den franska tidningen Mediapart ska omkring 100 miljarder dollar ha försvunnit ur statskassan vid den här tiden. Det är en siffra som bekräftades av en saudisk åklagare förra torsdagen. Troligast är att det skedde med hjälp av Khaled al-Tuwajiri som styrde hovets finanser under kung Abdallah.

Den nytillträdde kung Salman är dock bara elva år yngre än den avlidne Abdallah och väntas inte kunna regera särskilt länge. I stället är det hans 30-årige son Mohammed bin Salman, även kallad ”MbS”, som i somras gjordes till kronprins som i praktiken har tagit över en stor del av makten. Denne ser sig själv som en modern kraft som ska reformera det saudiska samhället. Han är till exempel mindre religiös än sina företrädare och har en öppnare syn på kvinnors roll i samhället. Enligt uppgifter är han framförallt mån om att säkra stödet från den snabbt växande yngre delen av den saudiska befolkningen. Direkt efter sitt tillträde som kronprins införde han en rad reformer, bland annat för att stärka kvinnors fri- och rättigheter. Målet med den senaste tidens ”reformer” är dock att ta tillbaka de försvunna pengarna.

Klanutrensning

Den fjärde november i år arresteras 200 personer, varav elva prinsar inklusive hovets förre finansminister al-Tuwajiri, i vad som beskrivs som en ”antikorruptions-kampanj”. Men utrensningarna började i själva verket redan efter kung Abdallahs död 2015. MbS som då ännu inte var kronprins såg till att flera rådgivare och allierade till den förre kungen avskedades. Sedan riktade han in sig på två stora företag som misstänks ha använts för att tvätta de förskingrade pengarna: Saudi Ben Laden Group och Saudi Oger. Det första styrs av Baqr bin Laden, halvbror till Usama bin Laden. Det andra företaget som är en jätte inom byggbranschen tillhör den libanesiska familjen Hariri och i vars styrelse en viss Saad sitter. I juni 2017 står företaget på gränsen till konkurs och över 56 000 anställda avskedas innan det läggs ned.

Den fjärde november arresteras 200 personer, varav elva prinsar inklusive hovets förre finansminister al-Tuwajiri, i vad som beskrivs som en ”antikorruptions-kampanj”

Men samtidigt som Saudi Oger är skuldsatt på upp till 4,5 miljarder dollar sitter företaget även på fordringar på mellan 7 och 8 miljarder dollar. En summa som det saudiska kungahuset dock vägrar betala. I kronprinsen MbS ögon hade Hariri förlorat sitt ”marknadsvärde” i och med konkursen och nu även sitt beskydd i Saudiarabien sedan klanen kring kung Abdallah rensats ut (Hariris far, den tidigare premiärministern Rafik, stod nära kung Abdallah fram till det att han mördades 2005). Saad Hariri, som även har saudiskt medborgarskap och kan användas som vittne i flera korruptionsrättegångar och som själv riskerar åtal eftersom företagskonkurser ses som straffbara brott i Saudiarabien, har nu reducerats till en marionettdocka som Saudiarabiens de facto nye härskare kan använda i andra syften än rent ekonomiska.

Splittrat land

Libanon är på många sätt ett speciellt land, även jämfört med många av de splittrade grannländerna i Mellanöstern. Spänningarna mellan sunnimuslimer, kristna, druser och shiiter som delar på ett territorium mindre än Israels ledde till ett blodigt och traumatiserande inbördeskrig mellan 1975 och 1990. Redan 1943 infördes dock ett ambitiöst institutionellt ramverk för att reglera maktbalansen mellan de olika religiösa grupperna. Enligt den konfessionella grundlagsordningen ska varje grupp garanteras representation baserad på dess storlek. Detta innebär att presidentposten är reserverad åt de kristna maroniterna, premiärministerposten åt sunnimuslimerna och att parlamentets talman alltid måste vara shiamuslim. Detta system har sedan inbördeskriget garanterat ett visst mått av stabilitet men det gör också Libanon till ett dysfunktionellt land där regeringsbildningar är svåra och statsmakten svag. I praktiken styrs till exempel delar av landet av den shiamuslimska milisen Hizbollah, med stöd av Iran.

Sedan den arabiska våren och utbrottet av kriget i grannlandet Syrien har Libanon, som har tagit emot över en miljon syriska flyktingar, varit månt om att hålla sig utanför konflikterna i regionen. I slutet av förra året bildades så en ny regering grundad på en överenskommelse med övriga grupper om att man ska lägga alla frågor som riskerar att splittra samhället åt sidan och så långt som möjligt försöka distansera sig från konflikterna i Syrien och Irak. Ett slags samlingsregering i kristid med andra ord. Både Saudiarabien och Iran accepterade denna kompromiss som innebar att den kristne Michel Aoun, som är allierad med Hizbollah, blev president och sunniten Saad Hariri premiärminister.
Hariri har under det senaste året gjort flera besök i Riyadh. Men under hösten tog han även emot besök från Ali Velayati, även känd som den närmaste rådgivaren till Irans högsta religiösa ledare Ali Khamenei. Velayati ville uttrycka den iranska regeringens tillfredsställelse med den libanesiska regeringsöverenskommelsen. Det var direkt efter det mötet som Hariri kallades till Riyadh en sista gång.

Geopolitisk maktkamp

I och med Hariris avgång verkar den libanesiska samförståndspolitik nu vara över. Men enligt flera sunnitiska och vissa kristna politiker hade överenskommelsen om att hålla sig utanför de regionala konflikterna redan torpederats flera gånger av Hizbollah före Hariris avgång. Till exempel sade den Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah i juni att i händelse av ett nytt krig mellan Libanon och Israel kommer det inte att bli ett israeliskt-libanesiskt eller isrealiskt-arabiskt, utan ett ”israeliskt-muslimskt krig” i vilket religiösa muslimska soldater från hela Mellanöstern skulle sluta upp på Libanons sida. Vad som då skulle hända med den sköra libanesiska stabiliteten är inte svårt att föreställa sig.

Hariris öde må framstå som en smått bisarr historia. Men den är symptomatisk för en religiös och geopolitisk konflikt som håller på att växa sig större i Mellanöstern. I takt med att Bashar al-Assad med hjälp av Iran och Ryssland tar tillbaka allt större områden av Syrien stärker de sin makt både i landet och resten av regionen. Så även i lilla Libanon som alltid stått under inflytande från Syrien och därmed Iran, och som med sin mosaik av religiösa grupper på sätt och vis är en miniatyr av resten av Mellanöstern. Och så länge det sker kommer den saudiska regimen, tryggt stödd av USA och numera ledd av en man som även fått smeknamnet ”den vilde”, att göra allt man kan för att motverka det.