Aborträtten kan inte enbart luta sig mot befintliga vetenskapliga rön utan måste även försvaras med radikala och konfrontativa ideologiska argument som utgår från en syn på kvinnors och andra livmodersbärares rättigheter som icke förhandlingsbara.
Det är alltid skönt att veta att en har vetenskapen på sin sida. Om en identifierar sig som en progressiv person någonstans på vänsterskalan är det också troligt att så ofta är fallet. Vi kan tryggt skratta (även om skrattet snabbt fastnar i halsen av situationens akuta karaktär) åt klimat- och evolutionsförnekare. Vetenskapen har hittills också stått på vår sida i värnandet om aborträtten. Läkare har pedagogiskt förklarat att foster inte är liv i mänsklig mening och vårdens oförmåga att hålla liv vid foster har satt logiska gränser. Vi som är för rätten till abort har alltså tryggt kunnat förankra vår ideologi i vetenskapen och på så vis inte ens behövt prata särskilt mycket om ideologi. Men vad händer om (eller när) allt tidigare födda foster faktiskt kan räddas? Om det faktiskt skulle komma trovärdiga rön som visar att foster känner mer än vad vi tidigare trott?
Här börjar ofta även de som i grunden är för livmodersbärares rätt att själva bestämma darra på målet. För om den vetenskap som vi sett som vår allierade plötsligt kommer med andra svar måste vi väl ändå förhålla oss till det? Inte nödvändigtvis. Jag menar att kampen för fri abort, när vetenskapen gör framsteg samtidigt som de reaktionära vindarna blåser allt kallare över hela världen, måste bli mer radikal och mindre eftergiven. Det finns givetvis strategiska skäl till att gå försiktigt fram, att betona att man är ”pro choice” i stället för ”pro abortion”, att det hotade Planned Parenthood i USA faktiskt tillhandahåller andra tjänster än aborter. Genom att inte provocera konservativa krafter alltför mycket kanske chansen är göra eller behålla landvinningar är större. Men ändå är det något som skaver i försiktigheten hos progressiva krafter även i Sverige där aborträtten inte är lika akut hotad ännu som i många andra länder.
Vi har i våra mänskliga samhällen alltid haft överenskommelser som grundar sig på etiska överväganden snarare än vetenskap
En radikal feministisk hållning i abortfrågan kan inte heller luta sig helt och hållet mot vetenskapen. Den bör i stället grunda sig i en etisk hållning som fokuserar på livmodersbärares absoluta rätt till sina kroppar. Och denna behöver inte nödvändigt vis vara villkorad av fostrets livsduglighet och sensoriska förmågor. De flesta som är för rådande lagstiftning lutar sig mot att de foster som aborteras inte ”är liv”. Få skulle däremot argumentera för att kvinnors rättigheter går först även om foster visade sig vara vid liv i högre grad och tidigare än vad vetenskapen tidigare antagit. Men är något sådant verkligen helt orimligt att hävda?
Vi har i våra mänskliga samhällen alltid haft överenskommelser som grundar sig på etiska överväganden snarare än vetenskap. Ett sådant är krigets lagar. I de allra flesta samhällen är det absolut förbjudet att döda, men när det gäller att försvara nationalstaten frångås detta grundläggande tabu. Hittills har dylika överväganden utgått från en nationalistisk, patriarkal, kapitalistisk och rasistisk filosofi, och resultatet har därför blivit krig och kolonialism. Men vad skulle hända om kvinnors och andra livmodersbärares autonomi tillskrevs samma vikt som nationalstater? Skulle vi då kunna landa i hållningen att rätten till abort är absolut oavsett fostrets livsduglighet och egenskaper? Skulle vi landa i att abortgränsen tvärtom vad som hörs allt oftare skulle kunna flyttas fram? Tas bort helt? Jag har inga färdiga svar, men jag saknar en aborträttsrörelse som är radikal, konfrontativ och obekväm.
