Genom att enbart bannlysa länder utanför EU kan storföretagen fortsätta sin skatteflykt till Europas skatteparadis.
EU:kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker är något av en mästare i att hjälpa rika människor att skattesmita. Under en väldigt lång period som finansminister och handelsminister i landet Luxemburg (ibland sittandes på båda posterna samtidigt) såg han till att världens rikaste individer, företag och banker slapp betala skatt i andra länder. Nu har han själv i egenskap av EU-kommissionens ordförande varit en del i att ta fram EU:s svarta lista över världens skatteparadis. Listan, som presenterades i dagarna, slog fast att det är 17 av världens länder som svartlistats. Alla 17 länder ligger långt ifrån Europa.
Att svartlista skatteparadis har varit i ropet inom EU tidigare. I kölvattnet av paradisläckan beslutade dock EU att slutligen ta fram en lista på länder som bidrar till skatteflykt. En del kallade arbetet med listan för ett litet steg framåt. Andra var mer skeptiska.
Det visade sig nämligen rätt tidigt att EU:s egna skatteparadis som Malta och Luxemburg inte var aktuella för den svarta listan. Detta trots att båda länderna inte uppfyller kraven mot skattesmitning som EU själva tagit fram. Något organisationen Oxfam tidigt var ute och kritiserade. De befarade just att listan skulle bli för kort.
På listan ryms nu länder som Mongoliet, Namibia och Tunisien, men på europeiska länder är det helt tomt.
På listan ryms nu länder som Mongoliet, Namibia och Tunisien, men på europeiska länder är det helt tomt. Svartlistningen blir ett sätt att stärka EU:s inre marknad och i praktiken tandlöst i en riktig kamp mot storföretagens skatteflykt. Resultatet blir att företag och banker kan fortsätta fly undan skatt och välkomnas med öppna armar av länder som Luxemburg och Malta.
Att försvara skatteparadis långt bort i fjärran finns det givetvis ingen poäng i att göra. Men att svartlistningen enbart blir ett sätt att stärka muren runt Europa är heller inget att hurra för. Det blir bara ett sätt för EU att stärka sin egen position i en tid som präglas av misstro mot unionen som system. Och ja, det blir väldigt mycket sten i glashus över det hela.
