Tiden går. Nu är vi redan en bit inne i 2018. Nyss väntade vi på Nobelmiddagen, Lucia, jul och nyårsafton. Vi hängde våra glittrande förhoppningar i granen som vi sedan kastade ut. Som vanligt gick allt över i ett nafs och vi har knappt hunnit formulera några nyårslöften. De få som fortfarande röker tänker sluta. De som bär på övervikt tänker banta. Det mesta går ut på att ta sig i kragen, ha karaktär och liknande tuffa saker.
Jag är tillbaka på jobbet. Jag gav mig själv löftet att skriva en ny diktbok. Jag har bestämt mig att satsa på lyrik. Dikten ger mig vingar i den prosaiska vardagen.

Jag frågar mina kollegor om deras nyårslöften. Liljan säger att hon aldrig avger några löften. ”Det enda löftet jag någonsin har gett var när jag gifte mig”, säger hon med ett brett leende. Hon jobbar deltid på grund av sin onda rygg. ”Jag ska bli bättre på att lyssna på min kropp”, säger Gulli. Gulli är det krut i. Hon har sisu av det segaste slaget. ”Jag var på jobbet varenda jävla dag, sedan önskade jag två veckor ledigt, önska kan man alltid göra. Jag fick, men vad hände? Jo kroppen slappnade av och jag spydde julafton, juldagen och annandag jul. Vem tackar dig för att du alltid gör ditt bästa? Ingen.”

Anna-Lena kom inte tillbaka efter helgen på grund av bältros och vi som är 60 plus kollade under rasten hur det smittar. Att ha med Försäkringskassan att göra är inte roligt.
Vi sitter i personalrummet, knäpper på våra mobiler, passar på att skriva färdigt våra dokumentationer, kopierar, plastar in, brygger lite mer kaffe och sätter igång en extra omgång tvätt för något/några barn har råkat kissa/bajsa/spy under vilan/lunchen. Alla är tillbaka. Grupperna är fulla till bredden. Ingen mjukstart precis.

Jag har lovat mig själv att vara mer positiv. Det känns helt underbart att gå mot ljusare tider. Jag tänker på hur man för bara några decennier sedan med enorm entusiasm såg fram emot pensioneringen. O, sa man med förväntan och längtan i rösten, när jag blir pensionär då ska jag göra allt som jag inte hann med under tiden jag jobbade.

Jag gav mig själv löftet att behålla mitt barnasinne. Jag ska aldrig sluta bygga mina luftslott. Jag ska aldrig släppa ifrån mig mina illusioner. Jag ska inte ge upp hoppet även när det blir riktigt illa och pensionsåldern höjs ytterligare två snäpp. Jag ser fram emot att springa med kryckor, leka tjuv och polis och jaga barn med rullator. Permobiljakter blir ännu roligare. Jag ska ladda mina solceller gratis. Jag är fröken forever.