En pensionerad man i bekantskapskretsen sa nyligen: ”jag välkomnar diskussionen om flygets klimatpåverkan”. ”Men”, fortsatte han, som gärna flyger kors och tvärs över planeten, ”lösningen får inte bli begränsande”.
Han ville gärna diskutera den problematiska fördelningen av kakan.
Och fortsätta äta den.
Den fossilbränsleberoende människan är ett monster, som länge matats med synnerligen välsmakande kakor. Ett evigt flöde av godsaker. Monstret har svalt. Svävat på molnen.
Nu kommer Stora, Trista, Elaka Förmyndaren och ropar: Nej! Slut på kaka!
Monstret accepterar inte. Jag har min rätt. Jag har slitit för att unna mig kakan. Det är min kaka!
Producenterna av fossilbränslen föder monstren; tömmer reservoarerna djupt ner i jordskorpan; hyvlar kvadratmil av oljestinn jord; borrar berget till håliga ostar; fördriver folk och förgiftar floder; förhandlar med smutsiga fingrar.
I grunden är de djupt skärrade av det världsomfattande NEJ som börjar höras.
Flygdebatten som nu blossat upp i Sverige handlar om detta NEJ. Parismötet 2015 kretsade kring det. Omställningsrörelsen har länge kämpat för det.
Tiden för gratiskaka till monstret är över. I grunden är det inte mer komplicerat än så. Världen måste genast fasa ut olja, kol och gas. Fossilbränslefria flygresor kommer inte att finnas inom överskådlig tid. Kanske aldrig någonsin.
Det finns en växthusgasbudget. Studier på vad klimatet tål. Inom denna mycket strama utsläppsordning kan människor fortsätta äta lite kött, flyga lite, lite grann, åka bensinbil ytterst sällan.
Annars är det tåg, el, baljväxter, lokalproducerat, förnybart, återvinning – alla vet vi ju redan vad som är bra – som gäller.
För den som vill få koll på sin egen roll i det hela existerar enkla, pedagogiska, belysande tester. Till exempel Miljöinstitutet IVL:s klimatkontot.se Här svarar du på ett gäng frågor om ditt boende, dina resor och övrig konsumtion och får det svart på vitt.
Jag, som sällan eller aldrig flyger, åker lite bil och äter mest vegetariskt, gjorde nyligen testet.
Ett hållbart världsgenomsnitt per individ är någonstans kring ett ton koldioxid. Inom några decennier bör de gå ner till noll.
Jag släpper i dag ut 4,8 ton koldioxid varje år. Nästan fem gånger mer än budgeten. Hade jag flugit till Thailand en gång per år hade resultatet blivit 6,8 ton.
Individers utsläppsnivåer korrelerar väl med deras inkomst. Fattiga människor har mindre råd att förstöra planeten.
De är de (vi) rika som är problemet.
Den globala medel- och överklassen är ett monster, som måste tyglas.
