Domen mot Sveriges Hamnar i Arbetsdomstolen är bara ytterligare ett exempel på hur fackförbund utanför LO kämpar för sina medlemmar. Zina Al-Dewany om hur Socialdemokratin misstar en möjlighet för ett hot.
För att stärka arbetares ställning krävs starka fackförbund. Därför är vi många som beklagar siffror som visar att det är allt svårare för facken att organisera människor. Men Hamnarbetarförbundet har lyckats bli den största fackorganisationen för hamnarbetare i Göteborg. Trots det har arbetsgivarsidan – APM Terminals – vägrat teckna avtal. Att arbetsgivarsidan är rädd för starka fack är inget nytt, men att LO och Socialdemokraterna protesterar är direkt smaklöst. Men det är exakt det de gjort i fallet med Hamnarbetarförbundet i Göteborg.
Hamnarbetarförbundet har även begärt att få förhandla om att teckna kollektivavtal på central nivå. Men arbetsgivarsidan, som representeras av Sveriges hamnar, vägrade att ens träffa dem. Först femtio dagar efter att den lagstadgade tidsfristen gick ut fick Hamnarbetarförbundet till stånd ett möte. Nu har Sveriges hamnar fällts i arbetsdomstolen.
Konflikten med APM Terminals i Göteborgs hamn har dessutom tvingat ut Hamnarbetarförbundet i strejk.
Så långt är det inget märkligt i historien: arbetare som strider och arbetsgivare som svarar med tystnad eller motattacker. Men det andra fackförbundet i Göteborgs hamn – det som inte organiserar lika många – är LO-anslutna Transportarbetarförbundet. De har redan tecknat kollektivavtal, men visar ingen större solidaritet. ”Vi gör bedömningen från vårt förbunds sida att det funkar jättebra som det är just nu.”, säger Transportarbetarförbundets representant på plats. Kanske säger den kommentaren allt. Att de som tycker att allt fungerar utmärkt som det är tappar medlemmar. Och de som vågar gå i strid blir störst på arbetsplatsen.
De som tycker att allt fungerar utmärkt som det är tappar medlemmar. Och de som vågar gå i strid blir störst på arbetsplatsen.
Även Irene Wennemo (S), statssekreterare vid arbetsmarknadsdepartementet, har uttryckt sin nöjdhet över det rådande systemet och sin missnöjdhet med de som protesterar. När Arbetsmarknadsnytt, som ägs av Svenskt Näringsliv, intervjuar Wennemo tar hon upp att det inte fanns en enda konfliktdag på de normala avtalen 2017. Däremot försvann 15 arbetsdagar i konflikt med syndikalister, 150 dagar under en vild strejk bland sopåkare och 2 400 dagar i hamnen i Göteborg. De aktuella facken strider för sina medlemmar, men Wennemo kallar dem ”utbrytarförbund”. Och konflikten är enligt henne deras fel, och inte till exempel den kritiserade arbetsgivarorganisation som fällts i domstol.
– Om vi inte hittar en lösning på det här, då är det detsamma som att det är fritt fram att bete sig så här, säger hon.
Det är en farlig väg framåt för både S och LO att slå ner på allt som de tycker går emot deras uppfattning av ”den svenska modellen”. För uppenbarligen finns det många som känner att stridsåtgärderna inte räcker till, och att de inte lyckas göra sig hörda. Om LO och S är smarta ser de möjligheten i människors ilska – inte hotet.
