I januari i år hittades ännu en massgrav i Rwanda, denna gång under en bananplantage i byn Ngoma. Där låg kvarlevorna från mer än 180 människor, och i jorden låg även trubbiga föremål som kan ha använts för att plåga dem till döds. Detta var bara en vecka efter att 210 människor hittats i marken under en grannby.

I år minns vi att 30 år har gått sedan folkmordet. Medan nya skelettdelar ständigt dyker upp – bara de senaste fem åren har 100 000 kroppar återfunnits – ställs frågor på sin spets, geopolitiska såväl som mänskliga.

Varför väljer människor att hacka ihjäl grannar enbart för att de tros vara främlingar? Vilket ansvar bär kolonialmakter som Belgien för att ha spelat ut godtyckligt indelade folkslag mot varandra? Och varför agerade inte omvärlden?

Gazakriget har gjort samtliga frågor kusligt aktuella.

Enligt FN har två massgravar upptäckts vid sjukhusen Nasser och al-Shifa i Gaza med hundratals kroppar, ”begravda djupt i marken och övertäckta med skräp”, varav en del med bundna händer. Organisationens människorättschef Volker Türk påminner om att ”avsiktligt dödande av civila, fångar och andra ickestridande är ett krigsbrott”, och kräver nu en oberoende utredning (24/4).

Det är ett nödvändigt krav. Men sannolikheten att Israel tillåter en sådan närmar sig noll. Och den fråga som folkmordet i Rwanda aktualiserar är om vi bara ska utreda massgravar i efterhand, eller om vi också ska ingripa för att hindra grävandet av fler.

Nu diskuteras vapenvila, ifall Hamas går med på att släppa hundratalet gisslan. Men enligt Israels regering kommer en sådan endast att vara tillfällig – de har fortfarande som mål att eliminera Hamas, som i sin tur vill utplåna Israel. Utsikterna att förhandlingar mellan dessa parter ska leda till varaktig fred är därför små.

Samtidigt har 1,2 miljoner palestinier trängt ihop sig i Rafah, och Israels regering lovar fullfölja markinvasionen oavsett om vapenvilan kommer till stånd eller inte. Världshälsoorganisationens direktör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för att detta kan ”leda till ett blodbad, och försvaga ett redan trasigt sjukvårdssystem”.

Att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer.

Om markinvasionen blir av måste omvärlden agera. Lyckligtvis finns det rättsligt stöd för en humanitär intervention i form av plikten att försvara (R2P), som kom på plats just med folkmordet i Rwanda i åtanke. En central princip för internationell rätt skulle fortsatt vara den nationella suveräniteten, men lagen skulle ”aktiveras när en enskild stat tydligt är antingen ovillig eller oförmögen att fullfölja sitt ansvar att försvara sig mot, eller själv utövar, brott eller grymheter”.

Vänstern har inte lyft omvärldens plikt att försvara palestinierna mot Israels grymheter, för att den med rätta har varit kritisk mot USA:s utnyttjande av folkrättsliga argument för att invadera Irak och andra länder. När Libyens diktator Muammar al-Gaddafi mördade oppositionella under arabiska våren stödde även vänsterpartier – inklusive det svenska – en militär intervention, vilket resulterade i ett långt och blodigt inbördeskrig, inte olikt Iraks.

Men att det ibland är felaktigt att intervenera betyder inte att det alltid är det, även om det alltid måste skötas av FN, som är den enda legitima aktören i sådana situationer. Det är läxorna från Rwanda och Irak, som vi nu bör applicera på Gaza.

Palestinierna har ingen möjlighet att försvara sig, och Israel visar inga prov på återhållsamhet. Sannolikheten att ett sådant förslag skulle passera FN:s säkerhetsråd är förstås lågt, men däremot borde generalförsamlingen snarast diskutera möjligheten att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. Initiativet skulle mycket väl kunna komma från vänster. Om inte annat skulle det bli tydligt att människoliv anses olika värda att försvara.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]