”Många tror att ledarskap handlar om makt eller pengar”, säger Barack Obama när han i maj 2016 adresserar vietnamesiska studenter. ”Men folk gillar också berättelser. Och USA har en riktigt bra berättelse”.

En som gjort det till sitt konstnärliga kall att förmedla denna berättelse är dokumentärfilmaren Greg Barker. Tidigare har han erhållit beröm för att ha ”satt ett mänskligt ansikte” på CIA i Manhunt: The Search for Bin Laden (2013) och för sitt porträtt av FN-diplomaten Sergio Vieira de Mello i Sergio (2009).
Barkers nya film The Final Year skildrar Obama-administrationens sista år vid makten och ställer själv frågan huruvida den utgör ”ett alltför välkammat och charmigt porträtt”. Om det inte vore för att det är just Barker som är upphovsmannen skulle man snarare kunna misstänka den för en rysk psyops i syfte att framställa de medverkande som precis så självgoda och hycklande som Donald Trump gick till val på att hamra in.

Filmen följer utrikesministern John Kerry, talskrivaren Ben Rhodes och FN-ambassadören Samantha Power. Kerry hymlar inte med sitt uppdrag. ”Amerikas diplomati måste säkras med våld om nödvändigt”. Rhodes bedyrar för alla oroade att ingen president spenderat så mycket resurser på militären tidigare och i ett illa/illvilligt klipp beklagar sig Power för sin saudiske kollega att deras gemensamt beväpnade proxyarméer drabbats av motgångar.

Särskilt Power framstår genomgående som en sådan vandrande parodi på uppblåst, verklighetsfrånvänd, arrogant liberal att även den som utvecklat en särskild tålighet genom åren måste sträcka sig efter allergitabletterna. Hon koketterar med sin invandrarbakgrund (Power är född på Irland) och framhäver hur regeringen gjort det möjligt för hennes barnflicka att få uppehållstillstånd. Samtidigt som hon poserar vid flyktingläger vägrar hon erkänna folkmordet på armenier och stöttar helhjärtat Saudiarabiens krig i Jemen. När vissa NATO-länder tvekar inför att utöka militärbudgeten reser hon i ilfart till Bryssel för övertalning.

Barker vill gärna framhäva de medverkande som vanliga människor med familjer och drömmar. Power är inte bara engagerad politiker, hon är mamma också (det är även Marine Le Pen) men i stället för att visa en engagerad kvinna som spränger gränser framträder bara en maktfullkomlig hök som spränger människor.
Filmens utdragna slut bjuder på Obamas patenterade klichéer till dramatisk musik och känns som en Volvoreklam. I stället för ett monument över dess heroiska sista strid framträder The Final Year som ytterligare ett monument över liberalismens dödsryckning.

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.